Ett nytt år.

Snart är går år 2012 mot sitt slut och ett nytt inleds. Det är med vemod jag ser veckorna räknas ner mot min sambos avfärd till Afghanistan. Det kommer att bli tufft, men jag ska iaf gå ner i arbetstid, vilket kommer att göra det lättare för både Gabbe och mig.
Flytten till Befälsvägen börjar lida mot sitt slut, jag kan inte annat säga än att det är otroligt skönt. På onsdag är det besiktning av den gamla lägenheten och jag hoppas att besiktningsmannen inte är alltför hård.
Hela julen har bestått av att bära grejer från den gamla till den nya lägenheten. Jag fick inflammation i vänstra foten efter andra dagen, men med lite Pronaxen löste sig det också.
Nya lägenheten är på 5 rok. Mysiga rum med högt i tak. Jag har äntligen fått en egen walk-in-closet.
Julafton firade vi hos mina föräldrar. Pappa var tomte och lyckades förställa rösten ganska bra till en början men glömde nog bort det sedan för Gabbe tittade på mig och sa "Det är morfar bakom masken". Jag försökte tillsammans med alla andra förklara att morfar var ute och köpte tidningen men på kvällen säger Gabbe "Jag vet att ALLA försöker lura mig men jag VET att det var morfar bakom tomtemasken". Efter avslöjandet försökte jag lite fint släta över med att den riktiga tomten hade så mycket att göra så att han bad morfar vara "stand-in". Det funkade väl sådär..vi får väl se nästa år.
Idag jobbar jag på jouren, vi har det ganska lugnt och skönt, jag hoppas det håller i sig hela dagen så man orkar med lite nyårsfirande.
Gott nytt år till er alla och K, du och din familj är fortfarande i mina tankar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har det bra där du är nu.

Sorg och smärta.

Det har varit en lång och tung vecka. På söndag eftermiddag hände något ofattbart. En underbar kollega och vän lämnade livet alldeles för tidigt på ett fruktansvärt sätt. Hon hade jobbat hela helgen på en arbetsplats som jag lämnat bakom mig för en tid sedan.
På vägen hem händer något som egentligen bara du K vet. Krocken med bussen blev våldsam och du hade inte en chans. Bilen började brinna. Det gör så ont att tänka dig där, mitt i ett inferno där katastrofen är ett faktum.
Det är så svårt att förstå och ta in att du plötsligt ryckts bort. Någonstans så hoppas och tror jag trots allt att du fortfarande går omkring i sjukhuskorridoren, stannar till en stund hos någon ledsen och ensam patient. Du var sådan, såg vilka som behövde dig och du gav dem allt och lite till.
Idag var det minnesstund i sjukhuskyrkan. Din familj var där, jag tyckte det var stort att de orkade komma. Jag gick fram och gav din syster, bror, mamma, pappa och sambo en kram, hoppades att jag överförde någon sorts styrka som jag egentligen inte har, bara något som kan lindra deras smärta.
Sorgen är så mycket starkare när en ung människa dör. Det är så orättvist, så fel, att ett liv som varat så kort tid avslutas. Du skulle egentligen vara här i många år till. Du hade en framtid som var ljusare än många andras.
Jag har varit ganska skonad från sorger fram till nu. Det är naturligt att gamla människor dör, man är ledsen men vet någonstans att de levt ett liv med allt vad det innebär och tiden var inne. I sorgen är det en tröst. Men i sorgen jag känner nu finns ingen tröst, det finns bara en konstant molande smärta som jag vet lättar med tiden men som just nu känns överväldigande.
Finaste underbaraste K vila i frid. Mina varmaste tankar går till din familj och så klart din fina hund som tappat den bästa matte man kan ha.

Det är tid för en lång resa

en färd till ett annat land

ett land som finns i vårt inre

osynligt och utan band

Där är ljuset ett sätt att leva

ett smycke är mörkret där

och det största berget man har att bestiga

är att lämna sin egen värld

-Bo Setterlind

Ögoninflammation.

En härlig ledig dag efter en helg fylld med jour/beredskapsjobb. Det har dock varit en lugn helg och det var bara på lördagsnatten jag fick åka ut en sväng under beredskapstiden, vilket var tur för jag drabbades av ögoninflammation under lördagskvällen. Det har jag aldrig haft och jag förstod inte att det var det förän på söndagsmorgonen då jag inte kunde öppna någon av ögonen. Jag trodde det var en vagel..Så det blev en tur till jobbet innan jag började för att få ögondroppar så att jag inte skulle se fullt så rödögd ut när jag började jobba. Rödögd var jag dock ändå när klockan närmade sig 16 men det kändes iaf inte som sandpapper i ögonen. Även den kvällen/natten var lugn, ibland när man mest behöver det har man tur.
I förra veckan var jag på mitt tidigare jobb. Jag skulle på två vårdplaneringar varav en blev inställd när jag redan var där så jag gick ner till avd. 43 och fikade. Jag saknar mina arbetskamrater men kaoset jag lämnade verkar fortfarande vara kvar. Dock fick jag höra att den PAVA ska flytta till en annan avdelning vilket genast fångade mitt intresse. Det vore helt klart intressant att börja jobba med palliativ vård igen, och denna gång enbart palliativ vård, om jag nu förstod allt rätt. Sen fick jag ju även träffa min vän Ingrid, kurator på PAVA. Vi pratade under tiden jag fortfarande jobbade där om att göra ett "projekt" om hur man bemöter och hanterar barn till svårt sjuka föräldrar, detta blev jag påmind om nu och fick mig faktiskt att längta tillbaka litegrann.

Idag är jag så in i nordens trött. Gabriel var sjuk igår men är piggare idag och förväntar sig såklart att vi ska göra något. Jag vet inte riktigt vad än men underförstått förväntar han sig att vi iaf lämnar lägenheten så det är väl bara att göra lunch och sedan klä på sig varma kläder för att gå ut.

Mormor, mormor älskade mormor

lämnade oss för Nangiala idag, 90 år, 1 månad och 1 dag gammal. Jag trodde inte att jag skulle sakna henne som jag gör nu. Jag sörjde henne när minnet började svikta och hon inte kom ihåg vem jag var, jag sörjde då för att jag visste att det var en av mormors farhågor, att bli "en tokig kärring" som hon uttryckte det, men även för egen del, hon var ju inte längre densamma. Jag trodde att jag skulle slippa sorgen jag känner nu då jag redan gått igenom den en gång, men nu är sorgen starkare för om än jag inte hade tiden att besöka henne särskilt ofta så visste jag ändå att hon fanns där, nu har den "tokiga kärringen" packat sin väska och åkt till ett mildare klimat där sorger och lidanden inte får plats, kvar står jag och saknar.
 Innan mormor flyttade till äldreboendet bodde hon i en lägenhet, en 3:a som var alldeles för stor för henne då hon blev själv när Harry dog. Under tiden jag pluggade till sjuksyrra var jag hos henne betydligt mer. Ibland tvättade vi på fredag- och lördagkvällarna och trots att det i vanliga fall är tråkigt var det mysigt att göra det med mormor. Vi såg på tv, pratade och åt godis medan maskinerna snurrade nere i tvättstugan. Mormor var väldigt pedant. Det var svårt att få lakanen utan veck men hon lärde mig att använda mangeln och efter det manglade jag alla mina egna sängkläder också.
 Jag har varit sjuk nu i över en vecka. Förkylning med feber och heshet, tappat rösten och nu har det allra värsta kommit: bihåleproblemen. Nu gör det så ont att jag knappt kan tugga. Men jag ville ändå säga en sista hälsning till min finaste mormor och det fick jag göra igår. Jag viskade i hennes öra "jag älskar dig, tack för att du funnits i mitt liv, sov gott".

Vila i frid älskade mormor.

Tragedi.

Oj sommaren har verkligen flygit sin kos och för mig känns det som om den aldrig riktigt kom. Det var skönt att vara ledig några veckor men som vanligt går de lediga veckorna fort. Nu är snart september slut. Mormor fyllde 90 år, jag 28. Jag har upptäckt hur jobbigt det är att jobba heltid med den finaste 4-åringen som alltid vill ha min uppmärksamhet. Just nu skulle jag vilja jobba betydligt mindre men ha lika betalt. Jobbade en natt på Jouren, eller man jobbar 16-02 sedan är det beredskap 02-08. Det var riktigt roligt och spännande. Jag jobbar helt själv ute i kolsvarta mörkret. Nästa helg ska jag också jobba en sådan tur, sedan ska vi på bröllop. Förra söndagen var jag med om den värsta av händelse hittils och jag insåg plötsligt hur skört livet är. På en sekund kan allt förändras och hade denna förändring kvarstått hade jag nog ramlat ner i ett avgrundsdjupt hål och aldrig kommit upp igen. Gabriel satt i sängen och såg på tv. Jag hade dragit fram sängen från väggen för att jag skulle vända den. När jag vänder ryggen till hoppar han i sängen och troligtvis trasslar in sig i täcket, jag hann inte se det, jag såg bara när han flög in i sänggaveln med bröstkorgen. Skrik och gråt, sen blev det tyst. Ansiktet blev blått, ögonen rullade runt och Gabriel slutade andas. Jag fick ingen kontakt med honom. Under sekunderna, som i min värld kändes som minuter, snurrade paniken i mitt huvud. Hur var det man gjorde hjärt- och lungräddning på barn? Skulle man bara använda fingrarna? Eller är han tillräckligt stor nu för att komprimera med händerna? Vad ska jag göra? Jag försökte hålla mig lugn, ge honom en chans att hämta sig, men det är svårt när man tror att man håller på att förlora det käraste och bästa man har, för jag trodde verkligen det. När han började andas och öppnade ögonen ringde jag 112. Ambulansen kom på bara några minuter. Då började färgen i ansiktet komma tillbaka och han protesterade högljutt att jag minsann inte skulle ringa efter ambulansen. Efter många om och men fick de klämma lite på mage och revben samt lyssna på lungorna. Till synes var inget fel och eftersom att Gabriel var upprörd över att de kom okända personer och att det är ännu fler okända personer på SuS bestämde vi att stanna hemma så att jag kunde observera honom i hans vanliga miljön. Vi var lite oroliga att smällen skadat mjälten då den ligger så oskyddad på barn. Allt gick dock bra. Gabbe fortsatte busa så vi åkte ut till mor och far där han lekte hela kvällen. Dagen därpå vabbade jag, vågade inte lämna bort honom dagen efter. Flera dagar efter den händelsen sov jag dåligt. Vaknade av mardrömmar och tappade aptiten. På onsdagen blev mormor dålig. Åt inte och drack inte, bara sov. Jag gick från jobbet och satt där några timmar, där och då trodde jag inte att hon hade många dagar kvar. Hon låg där i sängen och jag försökte hålla hennes hand i min. Någonstans hoppas jag att hon får slippa, hon har aldrig velat ligga så som hon gör nu, hjälplös och beroende av andra. Snart är det dags att cykla hem. Jag är ofantligt trött idag och det ska bli så mysigt att krypa ner i den lilla sängen som är fylld av mjukdjur och pussa på min sovande, vackra pojke.

4-åring och semester.

Idag är den första dagen på min 4 veckor långa semester. Det känns väldigt skönt, främst för att få tiden till min numera 4-åring. Fyllde ju faktiskt 4 år den 26 maj men det har jag inte skrivit om. Vi har iaf gått en promenad runt travet tillsammans med Maria och Freja. Sedan stannade vi en stund hemma hos dom så kidsen fick hoppa på studsmattan. När vi ätit lunch åkte vi ut till Magnus och Margreths stuga i Sävast. Där var det ljuvligt som vanligt. Gabbe och hundarna älskar verkligen att vara där. Nu väntar vi bara på solen och värmen så man kan bada där i älven. I lördags var jag, pappa och Gabbe i Ubbyn och "sommarstädade". Det behövdes verkligen. När vi sedan satt och fikade på bron kom en hermelin springandes. Iaf tror vi att det var det för det var inte en ekorre. Igår var jag med Gabbe på badhuset. Eftersom att det regnade hela dagen kände jag inte för att vara ute. Vi var ju dock tvungen att hitta på något och då blev det badhuset. Jag kunde dock inte bada för att jag har ett infekterat sår på stortån som inte vill läka. När vi kommer fram till kassan och jag säger att jag bara ska ha biljett till honom, förklarade även varför, säger hon "barn under tio år får inte bada utan målsmans sällskap". Detta har aldrig varit något problem förut och är det aldrig heller när någon av de andra som jobbar på badhuset sitter där. Däremot när denna kär(r)ing sitter där hittar hon alltid något problem. En gång jagade hon mig genom korridoren, det var när jag hade badkort, och när jag läste av kortet kom inte mitt namn upp, vilket kom sig av att datorn var seg. Hon trodde dock att jag lånat kort av någon manlig vän för det kom bara upp manliga namn på skärmen. När jag tyckte att hon isåfall skulle titta igen fanns mitt namn där. Hur som helst fick Gabbe bada i barnpoolen men inte i äventyrsdelen. Det struntade jag dock i och vi badade överallt i hela badhuset. Skitkär(r)ing. Innan jag gick på semester så fick jag iaf ett eget distrikt där jag har mina egna patienter och planerar hembesök utifrån dom. Det har verkligen varit superkul att få planera sitt eget arbete. Synd bara att kommunen ska ta över hemsjukvården snart. Kommunen räknar med att väldigt få personer ska klara det betydligt fler gör nu och på natten ska man dessutom jobba ensam i hela Boden, vilket kan resultera i att man får åka ända upp till Harads. Den 26 maj hade vi iaf 4-års kalas för lillprins bus. Vi hade hyrt församlingsgården som ligger mitt emot den stora vita kyrkan. Gabbes kompis från dagis, Lova, var också med. Det är så roligt att se dom leka för dom fullkomligt älskar varandra. Vi hade tur med vädret så vi kunde vara ute mycket också. Bilder kommer nedan. Nu ska jag snart bygga en Lego polisbil. Glad sommar på er alla.

När livet är som orättvisast..

http://www.youtube.com/watch?v=vn8nSTZumNE&t=1s

Det var då.

Helgen har varit bra trots all snö som kastades ner från himlen och gjorde vägarna återigen slaskiga, leriga, blöta och äckliga.
Igår var vi på Teknikens hus med Tomas, Åsa, Stisse, Emil, Linn, Dag & Stig. Där var det full rulle. Gabbe hade inte tid att stanna någon längre stund på ett och samma ställe för allt var så spännande. Favoriten blev dock den där grejen som blåser upp en badboll i luften, med den kunde han faktiskt leka mer än 3 sekunder.
Det fanns en jättefin fotoutställning där på hur ett barn växer i magen. Jag fotade bilderna med min kamera. När jag kom till de sista bilderna och börjat fota upptäckte jag att jag stod och fotade spermier.
Jag fick ett samtal igår. PAVA behövde ett extravak så jag åkte och jobbade 4 timmar på kval. övertid. Det var faktiskt helt okej, dock ångrar jag inte en sekund att jag sökte mig därifrån. Det var inte mycket som förändrats sedan jag var där sist.
Idag har det varit jobb igen. Det är måndag och jag har upptäckt att måndagarna ofta är ganska stressiga vilket så var fallet även idag. Efter jobbet tog jag hundarna och barnvagnen för att promenera till dagis och hämta Gabbe. Det var faktiskt riktigt skönt att få sig en längre promenad när solen äntligen kom fram.

Nyfödd Gabbe och Gabbe idag.

Bara tur.

Idag är det fredag och jag kan inte tycka annat än att det är skönt. Egentligen mest för att jag ser framemot att vara ute i det underbara vädret tillsammans med en sprallig 3-åring, eller snart 4-åring. Annars trivs jag väldigt bra på jobbet. Nu har äntligen mina förvirrade tankar kring yrkesvalet börjat klarna och jag känner återigen att jag valde rätt. Allt handlar om att hitta en arbetsplats där man verkligen trivs och det har jag gjort nu.
Nu ikväll har vi målat med grön fingerfärg i duschen. Jag försökte tvåla in mig och bli ren men det kom hela tiden nya gröna fläckar på mig. Lösningen var att hjälpa till att göra slut på färgen. Det blev Picasso-målningar över alla väggar.

Och jag har inte haft otur idag, Fredag den 13:e till trots. Snarare precis tvärt om.

En bättre värld.

Imorgon är det "måndag" igen. Det har varit skönt att vara ledig några dagar när det dessutom varit riktigt kanonväder.
I fredags var jag på isen i Salmis. Gabriel och Alexander lekte med varsin död aborre. Jag fick dock höra, när jag påtalade att fisken var död, att det var den inte alls för den rörde minsann på sig (när någon svingade den fram och tillbaka i luften). Jag och Moa promenerade en sväng efter isen. Det var pimplande människor överallt. Jag gillar dock inte att fiska överhuvudtaget. Jag lider när fisken blir spetsad på kroken och sprattlar förtvivlat för sitt liv, så jag undviker helst det. Faktiskt så var det lite jobbigt att se att min son så oberört kunde leka med en död fisk men han är ju trots allt ett barn och det måste han ju få vara trots att han har en blödig mamma.
I lördags hände något väldigt tråkigt. Serri, den fina gamla Stövaren mådde väldigt dåligt. Det började redan på fredag kväll men på lördag var det värre. Det hela slutade med att han fick lämna detta jordeliv och förhoppningsvis börja om på nytt i en värld där sjukdom och smärta ej existerar. Det är iaf vad jag vill tro. Det känns alltid lite lättare när man får tro att det finns en bättre värld efter denna, att inte allting bara tar slut. Jag får alltid en djup ångest just i dödsögonblicket, när någon tar sista andetaget och man vet att det inte kommer något mer. Jag har varit med om det ganska många gånger och trots att jag sällan känt personen som dött har det ändå alltid känts bättre när jag kan tänka att nu får den här personen börja om på nytt, i en värld där han eller hon kan se oss och slipper allt lidande. Det är definitivt inte för att jag är troende, för det är jag verkligen inte, det är nog mest för att lindra för mig själv när man står där och inte kan göra något annat.
Det blev iaf bra för Serri till slut. Han fick somna in liggandes i sin bädd där han oftast låg när jag såg honom.

Igår åkte jag hem. Promenerade från mor och far i N:a Svartbyn tillsammans med småkorvarna som gjorde allt för att hitta något äckligt att rulla sig i. Det misslyckades dom dock med.

Idag har jag möblerat om i vardagsrummet. Variation förnöjer och nu känns det mycket trevligare att sitta i soffan och blogga.
Gabriel sover sött i sin säng och jag ska snart göra detsamma. Jag vaknade alldeles för tidigt imorse och känner nu att jag är väldigt trött.

Sov gott alla rara.

We are not our failures.

Bilder från minisemestern.

Jag har ont i sittbenen. Jag får alltid det när jag börjar cykla och nu gör det ont bara jag tittar på cykeln. Dock gäller det att fortsätta cykla ändå för då är det som om "sittbenen" vänjer sig vid att tryckas ner på en hård sadel.
Iaf har jag cyklat till jobbet idag igen och det har jag nu bestämt att jag ska göra hela sommaren utom när det regnar.
Idag har jag pratat med palliativa rådgivningssköterskan Anitha, min fina kollega på PAVA. Jag ringde egentligen i ett patientärende men såklart pratade vi om mycket annat också. Jag saknar Anitha hon var alltid så hjälpsam och kunnig. En alltid tillgänglig stöttepelare när ens egen oerfarenhet satte krokben för en.
Dock verkar inte mycket ha förändrats på PAVA sedan jag slutade. Det är ju visserligen inte allt för länge sedan men med tanke på de brister som fanns då borde det faktiskt vara åtgärdade.
Jag läste i Vårdförbundets tidning som kom idag om den palliativa vården, att den är likvärdig med akutsjukvården när det gäller prioriteringsgrad. Vilket jag redan visste men det är då definitivt inget man märkt av i Sunderbyn när det krävts läkarvård under jourtid. Det är många kvällar man bråkat med jourläkare som inte tyckt att det är deras jobb att komma till PAVA och istället hänvisat till någon annan läkare som i sin tur hänvisat tillbaka till den första.
Jag har aldrig blivit irriterad för min egen del, att man mitt i all stress ska behöva tjata på doktorer för att få hjälp, för det är trots allt mitt jobb. Nej, det som gjort mig rent ut sagt vansinnig är när jag vet vad min patient behöver för att få en stund av någorlunda välmående och ingen kunnat vara hjälpsam nog att bara säga att det är ok. Man har blivit avbruten och hänvisad fram och tillbaka tills man knappt kommer ihåg varför man ringde från början.
Det ser fint ut i skrift att Pava-vård är likställt med akutsjukvård men verkligheten är inte fin, i den finns bara svårt sjuka människor som förtjänar så mycket mer. I verkligheten slår personalen på avdelningen knut på sig själva för att räcka till och trots uteblivna raster, stressymtom, och obefintliga toabesök så går dom ändå hem med dåligt samvete för de vet att de gjort allt de kunnat men det räcker ändå inte till.
Jag känner verkligen för denna patientkategori. De förtjänar så mycket mer än vad som erbjuds idag.

Denna vecka är en kort arbetsvecka. Jag jobbar imorgon, skärtorsdag fram till klockan ett på Sanden, sedan på jouren fram till klockan fem. Sen är jag ledig till tisdag nästa vecka. Jag har bestämt mig för att lära Gabbe att cykla på sin nya cykel, han vill gärna återgå till balanscykeln eller trehjulingen men det är bara för att han är rädd och den rädslan ska jag nog kunna få bort.

Här kommer lite bilder från minisemestern.

Sömnbrist.

Jag har sovit så vansinnigt dåligt inatt. Vaknat flera gånger och önskat att det vore morgon så man kunde stiga upp med gott samvete, men det har det ju såklart inte varit och när jag väl skulle stiga upp kände jag mig som en klubbad säl.
Men trots det har jag varit ganska pigg idag, det är först nu jag börjar känna av tröttheten.
I lördags köpte min snälla pappa en cykel till mig. Igår cyklade jag till jobbet och jag kände mig som ett barn igen när jag satte mig på cykel, det var till och med vingligt för min förra cykel var så gammal, rostig och trög så jag slutade cykla. Nu var det nästan som att lära sig på nytt.
Gabriel fick också en ny cykel, med stödhjul. Han tyckte dock att det var lite läskigt eftersom att det var betydligt vingligare än vad det är med en trehjuling.
Snart är det påsk och jag sätter mig nog på kvasten, vart det bär av vet jag dock inte än.

När är det dags att ge upp?

Aldrig. Verkligen aldrig. Ger man upp förlorar man hoppet och har man inte hoppet så har man ingenting.

Resan.

Våren har äntligen kommit, till och med här i Boden. Det är så skönt med varmare väder och mindre kläder. Ett stort minus dock när det gäller allt slask och sanden som dras in i lägenheten om man så bara gått från bilen.
Jag har börjat mitt nya jobb för tre veckor sedan. Jag trivs så fantastiskt bra. Jag jobbar heltid nu så det blir ganska långa dagar men jag har så roligt på mitt arbete att jag inte ens märker av det. Jag har alla möjliga patientkategorier, från små barn till äldre. Mina arbetskollegor är så fina och hjälpsamma, finns alltid där även när man behöver fråga om de mest banala saker.
Jag och Gabriel flög ner till Halmstad i tisdags. Resan höll på att förvandlas till en mardröm när taxin aldrig kom då den var bokad till Lulevägen 13c i LULEÅ!! När jag till slut fick veta detta efter flera samtal till taxibolaget var det försent. Pappa kom och hämtade oss och vi körde så fort vi kunde till flygplatsen i hopp om att planet var försenat. Det var det dock inte, vi såg det lyfta när vi svängde in med bilen på Kallax flygplats.
Hoppet släcktes dock inte helt förän jag stod vid informationsdisken och frågade om planet verkligen hunnit upp i luften. Det hade det.
Upprörd ringer jag både Jan och mamma. Ny resa blir bokad och nästa plan lyfter bara en timma bort. Vi säger hejdå till snällaste pappa som skjutsat oss och går genom säkerhetskontrollen.
Flygresan gick bra, dock var det långt att gå mellan gaterna i Sthlm men som tur var gick Gabbe själv, det var alldeles för spännande där för att åka i mammas famn.
Från Sthlm till Halmstad åkte vi propellerplan vilket var en upplevelse i sig.
På onsdagen promenerade vi ner på stan i Halmstad. Tog bussen ut till Busfabriken där Gabbe hade väldigt roligt. Det var ungefär som Leos lekland i Luleå men eftersom att det var nytt så var allt extra roligt. Sedan promenerade vi genom stan, besökte några affärer och gick hela vägen tillbaka till lägenheten. På kvällen promenerade vi i skogen bland dom uråldriga ekarna.
På torsdagen åkte vi tåg till Gbg. Där var det strålande sol och så varmt att vi gick utan jackor. Vi promenerade genom hamnen och besökte lite affärer i Nordstan.
På eftermiddagen blev vi upphämtade av Rikard och Marianne på tågstationen. Vi åkte ut till deras hus i Kungsbacka där vi åt gott och myste på.
Fredagen klev vi upp tidigt för att hinna åka med Rikard när han skulle till jobbet. Vi skulle på Universeum som inte hunnit öppna varför vi gick och åt hotellfrukost på Gothia tower.
När Universeum öppnade var vi först på plats. Vi fick se stora fiskar, hajar, krokodiler, stingrockor, apor och stora fåglar som inte var i burar utan sprang fritt där vi gick omkring. Vi hade väldigt roligt och Gabbe var nog mest imponerad av hajarna.
Resten av dagen gick vi på stan. Gabriel somnade när vi var påväg mot Nordstan för lunch och fortsätta sova på en bänk på restaurangen Paprika.
Lördagen var hemfärdsdagen, dock hann vi med ett besök på Gekås i Ullared. Där gjorde jag flera fynd, dock var man väldigt trött efteråt. Det var mycket folk och många gamla tanter som prejades med kundvagnen för att komma före.
Hemresan gick också bra. Vi somnade gott vid 24-tiden på lördagkvällen.
Igår var det tvättdag från tidig morgon. Gabbe var trött och grinig och jag med så vi var ute i stort sett hela dagen för att åtminstone Gabbe skulle vara nöjd.
Nu åter på jobbet utan ångest och trötthet. Bara en ren och skär lyckokänsla för att ha funnit ett jobb där jag verkligen trivs och orkar vara människa även när dagen är slut.
Bilder från resan kommer snart.
Kram alla!

Ett nytt jobb.

Denna veckas torsdag och fredag har jag befunnit mig på Sandens vårdcentral och blivit introducerad. Det har varit två mycket givande och roliga dagar tillsammans med den fina och trevliga personalen. Det är en del att lära, det är ju väldigt annorlunda i jämnförelse med mitt jobb på sjukhuset. Men det är så omväxlande. Det är allt från blodtryck till att assistera vid operationer av mindre art. Jag ser verkligen framemot att börja jobba där den 7 mars. Jag kommer dessutom att få 1 och 1/2 vecka introduktion till. Det är ju en helt annan typ av dokumentation man använder i Primärvården och Call me systemet har jag aldrig använt, men jag kommer att lära mig, jag har ju väldigt bra "lärare".
I helgen jobbar jag i Sunderbyn, gruvsamt som vanligt då man vet vis av erfarenhet att det kommer att bli tufft. Jag förbereder familjen på min frånvaro även när jag är hemma för då måste jag sova för att orka. Ska jobba där fram till tisdag.

Nu är det dax att bygga en järnväg. Gabriel vaknade 04.30 på morgonen så jag börjar vara ganska trött.

Fredagsmys!

Snöar lapphandskar.

Sitter vid matbordet och tittar på Gabriel som äter köttbullar och makaroner. Själv dricker jag Nutrilett med jordgubbssmak. Jag har gått upp några kilon för mycket nu, en blandning mellan stress, svårt att ta rast på jobbet och äta ordentligt samt bristen på träning som blivit på grund av trötthet och faktiskt lite slöhet också. Så nu är det dags att dra ned på sötsakerna.

Gabriel är fri från magsjuka nu. Vi har varit ute hela eftermiddagen och promenerat, åkt bob och plumsat i snön. Det började snöa lapphandskar ute och när vi väl gick in var vi genomblöta båda två.

Imorgon börjar jag gå introduktion på Sandens vårdcentral. Det ska bli så spännande och jag ser verkligen fram emot det.

Nu ska Gabriel ned i badet och jag in i duschen.

Magsjuka.

Vaknade klockan 04:00 av att Gabriel går upp ur sängen och direkt in på toa. Därinne kräks han. Jag går såklart upp och tänker för mig själv vilken duktig 3-åring jag har som faktiskt hinner till toa när han måste kräkas. Nåväl jag tyckte ju såklart synd om honom också. Vi gick och la oss igen och när min klocka ringde vid 05-tiden gick jag upp med hundarna. Då behöver den lilla stackaren kräkas igen. Så jag ringer jobbet och meddelar att jag blir hemma. Jag hade behövt vara på jobbet idag men vad ska jag göra när jag är den enda som finns här hemma.

Vi har mest suttit framför tv:n och Gabriel har sovit i perioder. Vi ska försöka gå ut en stund på gården och få lite frisk luft iallafall.

Jag har jobbat sedan i fredags. För ovanlighetens skull har det varit ganska lugnt och skönt på jobbet. Man har kunnat ge lite mer tid till patienterna vilket alltid behövs och oftast är det väldigt uppskattat. Igår började det dock fyllas på med patienter på avdelningen igen och stressen började göra sig påmind. På morgonen när jag ringde och meddelade att jag måste vabba hade vi en överbeläggning. Så jag skänker en varm tanke till mina jobbande kollegor och hoppas att dom hinner ta ut sina raster och gå på toa när det behövs.

Nu måste jag äta lunch, det vill dock inte Gabriel så magsjukans värsta fas är nog inte över än.

En stjärna har slocknat.

Nu börjar det bli ett tag sedan jag skrev, som vanligt lyckas jag aldrig skriva dagliga inlägg, men anledningen till det är främst att jag prioriterar att vara med min fina son. Igårkväll läste vi en bok om en pojke som skulle gå till tandläkaren. Hos tandläkaren fick han höra att socker och godis inte är bra för tänderna. När jag läst färdigt meningen säger Gabriel; "Men mamma, för mina tänder är godis och socker jättebra".

Förra helgen hade vi det underbart. Termometern visade endast nollgradigt. Jag tog en promenad med Gabriel på bobben på förmiddagen. Efter lunch dammade vi av skridskorna i förrådet och tog bilen till Luleå. Där mötte vi Moa, Tomas, Stisse, Emil, Linn, Dag och Stig på isen nedanför Kulturens hus. Vi åkte skridskor i det härliga vädret, Gabriel vägrade dock ta på sig sina skridskor men han hade roligt ändå.
Efter skridskoåkningen åkte vi hem till Moa, Tomas, Emil och Linn för att fira Linns 5-årsdag som egentligen var helgen innan. Vi åt tacos och fika, det var riktigt mysigt.

Snart börjar en tung helg på jobbet, jag har verkligen ångest över att gå dit. Dessutom räcker det inte med att jag jobbar fredag, lördag, söndag, jag jobbar även dagturer måndag och tisdag. Det är väldigt jobbigt när man jobbat helg att jobba måndag och tisdag. Helgen har liksom tagit andan ur en och man vill helst bara dra täcket över huvudet. Jag längtar så tills jag får börja på vårdcentralen. Dock kommer jag att få jobba till och med den 6 mars vilket är 3 månader sen precis sedan jag sa upp mig. Detta gjorde mig väldigt besviken, det känns ju bäst att börja ett nytt jobb på en måndag och inte på en onsdag, när jag dessutom fått ganska många lediga dagar i mitten av schemaperioden så tyckte jag att dom kunnat lägga dom två sista dagarna som lediga dagar och att jag istället jobbat i mitten. Men det är inte jag som bestämmer, jag är bara en simpel arbetskraft, någon som ska täcka ett skift, så i slutändan har jag ändå inget att säga till om.

Idag har jag och Gabriel varit ute i flera timmar. Det började snöa riktiga lapphandskar. Nu ska vi gå och pyssla med Play doo.

Och glömde nästan R.I.P Whitney Houston. En stjärna har slocknat.

Kram på er alla.

Mysig dag i soffan.

Inatt har sömnens timmar inte varit många. Var det inte Gabriel som hostade och snorade så var det jag. Dunderförkylningen har slagit till på Lulevägen. Jag går med munnen konstant öppen, som en död fisk, för inget syre kan passera genom näsan. Jag skulle jobba ikväll och Gabriel skulle vara med mormor och morfar, men det blev en VAB-dag istället. Gabriel har feber och min annars så vilda unge har suttit i soffan större delen av dagen med tom blick. Jag kommer att vara hemma med honom imorgon också och sen hoppas jag han mår bättre på torsdag, om inte får han vara med mormor som är ledig. Själv får man trycka i sig panodil och nässpray och härda ut.
Det har iaf varit en lugn och mysig dag, det är inte så ofta man får chansen att ligga i soffan TILLSAMMANS med sin 3-åring, oftast ligger man själv medan Gabriel jobbar hårt med att få ut så mycket leksaker som möjligt från sitt rum och placera dom i vardagsrummet.
Idag mejlade min chef mitt schema för kommande schemaperiod. Jag blev mycket besviken när jag såg att man lagt 5 lediga dagar i slutet på schemaperioden, vilket för min del innebär 5 lediga dagar efter att min uppsägningstid är slut, så i vilket fall som helst hade jag inte jobbat efter den 6 mars. Dock har jag semesterdagar att ta ut och jag ska ta ut varenda en.
Det känns trots allt vemodigt att lämna avdelning 43, trots all skit vi fått ta. Främst för mina fina arbetskamrater, men också för att jag trivts att arbeta med palliativ vård. Jag har så många glädjefulla minnen från tiden där, främst när man kunnat göra det där "lilla extra" för någon patient och fått se glädjen tränga igenom smärtan. Det är faktiskt betalbart att få se.
Nu måste jag lämna datorn och byta DVD-film. Denna gång blir det Musses klubbhus. Zzzzzz.
Här kommer en vinterbild där min sjukling är fullständigt frisk.

Slagen.

Idag är det Söndag om min Jan åker till Halmstad för att stiga i graderna, i ett helt år. Nu ska man alltså få känna på livets som ensamstående mor. Men det kommer att gå bra. Han kommer ju iaf hem dom flesta helger och jag och Gabbe ska åka och hälsa på i Halmstad. Vi har grejjat msn så vi kan ha videochatt vilket Gabbe uppskattar mycket. Han gapskrattade när han fick se sin far göra grimaser på datorn.
Igår var en riktig tvättdag. Kändes som om tvätten aldrig skulle ta slut men det gjorde den och vi hade sedan lördagsmys. På dagen fick vi även trevligt besök.

Jag jobbade på trettondagsafton så julen stökades undan redan på onsdagen. På jobbet fick jag ett knytnäveslag i ansiktet. Tre gånger!! Jag upplevdes tydligen inte så trevlig och empatisk som jag försökte göra mig. Har faktiskt ont i hakan efter utfallet. På tisdag ska jag skriva en avvikelserapport eller vad det nu heter. Har aldrig skrivit en förut så jag måste fråga någon av mina fina kollegor vilket papper jag ska ta.
Nu ska jag och Gabbe se på Musses klubbhus. Ha en bra Söndag allihopa.

En otillräcklig sjuksköterska med samvetsstress.

Jag har varit långledig över julen vilket varit underbart. Att ha tid och ork att umgås med familjen är i mitt liv just nu en bristvara.
Julafton firade vi i år hos mina föräldrar. Pappa var tomte eftersom att Rikard inte blev godkänd förra året då Gabriel listade ut att det var han under tomtemasken. Allt gick bra fram till dess att Max (mamma och pappas hund) höll på att riva omkull julgranen och pappas tillgjorda röst förvandlades till ett välkänt vrål som alla närvarande hört tusentals gånger förr.
Men mysigt och trevligt var det. Juldagen åkte vi till Kalix och träffade Alexander. Barnen lekte hela dagen och vi hade riktigt julmys.
Nyår firade vi hemma, eller först var vi och åt middag med mamma, pappa och Rikard men tolvslaget firade vi i våran soffa.
Söndagskvällen spenderade jag på jobbet. Media har tydligen börjat uppmärksamma oss nu vilket jag tror är bra. Det är enda sättet att få allmänheten uppmärksam på den otillräckliga vården som bedrivs idag. Klicka på länkarna nedan och läs.

https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2011/December/Ny-kritik-mot-arbetsmiljon-pa-Sunderby/