Julfest och annat.

Veckorna som gått har varit påfrestande både fysiskt och psykiskt. Förr förra helgen var jag i arbetets tjänst. Det var relativt lugnt med patienter men vi hade två stycken svårt sjuka som tog mycket tid. Tiden gick åt omvårdnad av både patient och anhöriga. Och den ena familjen kommer jag aldrig att glömma. Jag glömmer aldrig ångesten, som till och med kändes i mitt bröst likt en snara som väntar på att dras åt, tårarna gick inte att räkna det var floder, orden var så sorgsna. När denna patient dog var jag där tillsammans med anhöriga. Scenen som utspelade sig var så fruktansvärt sorgsen, det gör ont i mig när jag ser det framför mig. Jag hade en klump i halsen när jag stod därinne och varsamt strök barnet över ryggen.
Jag heter Linn och jag är sjuksköterska. Jag ska förhålla mig professionell i mitt arbete. Jag höll tillbaka mina tårar när anhörigas tårar föll, men när jag blev ensam så kom mina. Men det var en lättnad, det var som att släppa på ett bälte som suttit alldeles för hårt under en lång tid. Jag gråter sällan, för jag har inte så ofta något att gråta över, jag har ett bra liv. Men andras lidande kan i vissa fall få mig att gråta outhärdligt.
Dottern frågade mig innan detta hände ”Hur står du ut att vara här? Hur står du ut med detta jobb?”. Jag svarade direkt för mitt svar var självklart. Jag sa ”När jag sitter här tillsammans med er så skulle jag kunna gråta med er, jag känner eran ångest och smärta, det fyller hela rummet, men jag måste vara professionell och det är eran sorg. Jag använder helt enkelt min ena hjärnhalva till att ta hand om eran familj och min andra hjärnhalva till att tänka på min egen, hur bra jag har det, och att min 2-årige son i detta nu sitter hemma och väntar på mig och att vi ska läsa en god natt saga ikväll.
Allt kommer från mitt hjärta. Jag är fortfarande tagen av denna bedrövelse och kan fortfarande gråta när jag tänker på det. På tisdag ska jag få ha ett samtal med våra underbara PRT-sköterskor. Jag behöver prata, jag känner det.
Familjen var jättenöjd med våran vård. Vi fick högsta betyg. Livet går vidare men för vissa, och i slutändan alla, finns det sår som aldrig läker, det bildas en skorpa som sedan rivs upp av ett minne, men man lär sig i slutändan att hantera sorgen med dom vackra minnen man har.
Jag tycker om mitt jobb för att jag vet att jag gör skillnad för de stackars människor som fått sin dödsdom. Jag vet att jag gör det jag kan för att få tillvaron en smula bättre. Men ibland kommer man för nära och sorgen blir ens egen. Min kollega sa till mig ”Du skulle behöva en sköld Linn”.

Efter denna svåra händelse spenderade jag mycket tid med min son. Vi badade flera gånger på badhuset. Bakade pepparkakor, ritade, målade, åkte pulka och bara var.
I tisdags var det julfest på dagis. Jag ordnade presenter till fröknarna och bakade långpannekaka och chokladbollar. Tomten kom med paket till barnen och Gabriel blev exalterad över traktorn som var i hans paket.
I fredags var vi hela familjen och badade. Jag har lärt Gabriel att kasta sig i vattnet från kanten så nu vill han göra det hela tiden. Det är jätteroligt.
Igår jobbade jag, så även idag. Igår efter jobbet fick jag dock göra något roligt vilket var att åka på Emils kalas. Vi åt köttsoppa och fikade gott fika. Jag och Gabriel dansade.
Jag somnade vid 21-tiden igår och vaknade 9 idag. Det var underbart att få sovmorgon men jag saknar min älskade familj.

60-årskalas.

Helgen som passerat var vi på 60-årskalas. Det var min mor som fyllde år, vi firade henne på måndagen den 22 november men kalaset blev på lördagen. Av oss fick hon en jättefin ring i vitt guld och jag hade gjort ett scrapbooking album. På måndagskvällen tog mamma fram sin vigselring och tyckte att jag skulle ha den på mig för den är för liten för henne. Jag blev jätteglad och bär den jämt. Igår frågade en tjej om jag och min sambo var gifta...
Hur som helst så var lördagen väldigt trevlig. Mammas syskon var där och det kändes roligt att få träffa alla då vi tyvärr gör det så sällan. Både roliga och tråkiga minnen kom på tal, men så är ju livet, ibland superkul, ibland så trist att man vill dra kudden över huvudet och sova i oändlighet.
Gabriel lekte med kusin Hjalmar som tillsammans med Rikards tjej Isabell var till stor hjälp för oss genom att kontrollera att våran lilla två-åring inte rev hela huset.
Jag blev full på vitt vin, och de andra blev också fulla men det var en skön stämning. Jag, Gabriel ocj Jan avslutade dock kvällen vid 21-tiden då Gabriel var så trött att han nästan somnade i famnen på sin pappa.
Söndag och första advent. Vi promenerade på stan och träffade massor med tomtar och faktiskt några andra djur som inte riktigt hörde dit kändes det som. Gabriel fick en julklapp av tomten och jag fick betala 500kr förr ett scrapbookingalbum och några papper. Inne på affären träffade vi mamma, moster Kerstin och Moster Maria. Mamma tyckte som vanligt att jag var ganska knäpp. Men hon gillade minsann sitt album jag gjort åt henne. Lilla mamma.
Mormor har kommit hem från sjukhuset där hon legat för en misstänkt TIA-attack. Eller hem är fel att säga hon är nu på ett korttidsboende. Hon klarar sig inte hemma mer och detta känns väldigt jobbigt att veta att hon ligger på sängen i sitt spartanskt möblerade rum och räknar sina dagar. Jag ska försöka hinna med att hälsa på henne under helgen om jag hinner efter alla arbetspass.
Jag har börjat fundera på att läsa vidare till barnsjuksköterska. Barn är underbara, levande, läkande. Jag har alltid funderat i dom banorna men nu, efter många månaders tungt slit på avdelningen som inte verkar ge med sig så kommer tankarna på plugg att bli alltmer närvarande. Jag trivs inom den palliativa vården, det gör jag verkligen. Men jag orkar inte med mitt arbete när jag äter frukost 05.30, inte hinner fika vid 9.30 och missar dessutom lunchen för att det händer alldeles för mycket då för att man ska kunna gå iväg. I tisdags åt jag ett smörgåsrån när jag var påväg ner till apoteket för att hämta en smärtkassett till en deltecpump. Då var jag så hungrig och så kissnödig att min blåsa höll på att sprängas.
När jag kom till avdelningen möttes jag av oroliga anhöriga som är i behov av stöd och att få svar på sina frågor. Jag sätter mig då lugnt ner på stolen och går igenom samtalet, utan stress,för om man försöker stressa en människa i sorg blir samtalet aldrig färdigt.
Jag lider med alla som behöver se sina anhöriga ha ont, ha ångest, må illa, bli psykiskt nedbrutna när dom kroppsliga funktionerna slutar fungera. Jag lider men jag håller mej samlad för om jag bryter ihop av att se allt lidande vem ska ta hand om dom då?

Sist men inte minst vill jag säga att min son och min sambo är underbara. Det är underbart att vara en familj som julpyntar tillsammans, att ha en son som gör hyss men också som ger en massa kärlek. Jag älskar er båda.

Det finns inga hjältar i ett krig.

He said, “Son,
Have you see the world?
Well, what would you say
If I said that you could?
Just carry this gun and you’ll even get paid.”
I said, “That sounds pretty good.”

Black leather boots
Spit-shined so bright
They cut off my hair but it looked alright
We marched and we sang
We all became friends
As we learned how to fight

A hero of war
Yeah that’s what I’ll be
And when I come home
They’ll be damn proud of me
I’ll carry this flag
To the grave if I must
Because it’s flag that I love
And a flag that I trust

I kicked in the door
I yelled my commands
The children, they cried
But I got my man
We took him away
A bag over his face
From his family and his friends

They took off his clothes
They pissed in his hands
I told them to stop
But then I joined in
We beat him with guns
And batons not just once
But again and again

A hero of war
Yeah that’s what I’ll be
And when I come home
They’ll be damn proud of me
I’ll carry this flag
To the grave if I must
Because it’s flag that I love
And a flag that I trust

She walked through bullets and haze
I asked her to stop
I begged her to stay
But she pressed on
So I lifted my gun
And I fired away

The shells jumped through the smoke
And into the sand
That the blood now had soaked
She collapsed with a flag in her hand
A flag white as snow

A hero of war
Is that what the see
Just medals and scars
So damn proud of me
And I brought home that flag
Now it gathers dust
But it’s a flag that I love
It’s the only flag I trust

He said, “Son, have you seen the world? Well what would you say, if I said that you could?”

Tomten.

Jag har lagt en skön ledighet bakom mig. Idag skulle jag varit på jobbet men det satte en toksnorig och förkyld unge stopp för. Istället blev det VAB och mys hemma i soffan.
Helgen spenderade hela familjen i Kalix. I lördags var vi på Ikea och jag handlade som vanligt för mycket. Men jag var på bra humör och det är det som räknas. Det blev flera nya lampor och förvaringsgrejjer. Och en fin vit orkideè. Vi åt på Max och Gabriel härjade i deras lekhus. När vi kom hem till Korpikå åkte Irene till sjukhuset för att besöka stackars stackars Åsa. Vi åt ostkrokar och såg på tv.
I söndags avlade vi ett sjukhusbesök. Med oss hade vi godis, tidningar och dricka. Det kom min vän A-K med när jag precis fått Gabriel. Det var så underbart gott. Verkligen pricken över i när man låg där på BB och dom inte hade varken saft eller tidningar.
Men när man är sjuk är det annorlunda. Då är man inte så sugen på godis. Men när man blir då vet man att det finns.
Igår åkte jag och Gabriel till A-K, Ronja och Olivia. Barnen lekte och vi snackade skit. Sedan åkte vi in till stan och besökte Gallerix. Där satt tomten och barnen fick ge sin önskelista till honom. Gabriel var ganska avvaktande men Ronja hjälpte honom på traven genom att själv rusa fram till tomten. Gullunge.
En annan snubbe fotade oss med tomten och vi fick sedan behålla bilden.
Idag har det inte hänt mycket. Jag har tvättat och städat medan Gabriel vilat. Nu på kvällen är han som vanligt och det blir dagis imorgon.
Såret på hans haka har nästan läkt men det kommer bli ett ärr.

Sår och ajaj.

Jesus det är snart en månad sedan jag skrev i bloggen nu. Tiden på jobbet innan jag gick på ledighet var horribel. Tre kvällar i rad var jag inte hemma förän efter 23.. Så det har tagit en veckas ledighet att återhämta mig. Många är sjuka nu, många behöver vård.
Förra veckan hade jag och Gabriel en riktig mysvecka. Vi var på Leos lekland i flera timmar, och trots det sprang han och gömde sig när vi skulle åka hem. Men jag lyckades få ut honom genom gömstället där jag hade fått vika mej dubbel för att komma in genom att säga att vi skulle åka och titta på djur. Så vi åkte på djurmagazinet. Där stod Gabriel vid akvarierna i säkert en kvart. Och jag fick en ide. Pojken skulle få ett akvarium.
På fredag åkte jag och handlade när Jan kommit hem. Efter mathandlingen åkte jag till djuraffären. Jag spenderade 1000 kronor på ett litet akvarium med tillbehör och fisk. Och gissa vem som blev glad? Varje morgon tänder han lampan till fiskarna och säger "God morgon fiskar" och varje kväll släcker han lampan och säger "God natt fiskar".
I veckan har vi haft utflykter varje dag. I måndags tog vi bussen till Luleå och shoppade. Vi fikade för 72 kronor. Gabriel valde fika själv, en stor rosa gele marsipan grej som han inte åt, han tog min myrstack istället.
Jag hittade en blå jättemysig morgonrock till pyret och prydnadssaker till mig själv.
I tisdags var vi på badhuset. Det var så roligt till Gabriel halkar på väg upp till en rutchkana och slår hakan. Det blödde och jacket var stort. Färden från badet gick till vårdcentralen där dom limmade ihop såret. Gabriel var en riktig hjälte, men ont hade han.
Igår var vi och hälsade på Anna-Karin, Ronja och Olivia i Luleå. Det var så roligt att se barnen leka och framförallt roligt att träffa min älskade barndomsvän.
Kvällen spenderades framför tv:n och Greys anathomy (stavas det så?).
Idag ska vi åka och hälsa på Jenny och Neo i Björns efter tuppluren såklart.

Den vackra och fula döden.

Den gångna veckan har passerat i etikens tecken på många sätt. I torsdags var jag hos kuratorn för våran session av kognitiv beteendeterapi. Kuratorn håller på att utbilda sig i KBT och jag ställde mer än gärna upp som hennes testpatient. KBT har många bra verktyg att använda sig av när man inser att det kanske börjar vara dags att ändra något av alla dom konstiga beteenden man har. Jag har ställt in siktet på mina shopaholicproblem. I torsdag då skulle vi börja halv ett. Men till klockan ett diskuterade vi patienter i allmänhet och sjukvårdens tendens att skriva ut antidepressiva läkemedel istället för att fundera över andra åtgärder. På PAVA finns många exempel på sorg som ter sig på olika sätt. Människor är olika och sorg visar sig på olika sätt. När man kommit till gränslandet där det inte finns något mer att göra står vi. De människor som kommer till oss vet att de ska dö inom en kort framtid. Är det konstigt att man inte ser ljus i tillvaron? Att man är otrevlig mot personal och andra för att man är rädd. Det är naturliga reaktioner. För att orka hålla ihop måste känslorna komma ut på något sätt. Vi ahr väldigt bra läkare hos oss och det är sällan man sätter in antidepressiva läkemedel till palliativa patienter just av den anledningen. Att dämpa en naturlig sorg ggör inte att en människa mår bättre. Det är ingen livskris att ta sig igenom, det är slutet på allt. Och att inte få känna är som att ta död på allt i förtid.
Sen finns det läkemedel som vi ofta ger. Ångestdämpande, rogivande och allt vad det kallas. Vilket ofta fyller sin funktion. Man vill känna men inte gå sönder. Ibland behöver man vila. När inte personalen räcker till (vilket vi oftast inte gör pgr av hög arbetsbelastning) finns det en tillfällig utväg.
Hur som helst diskuterade vi detta och kom fram till att antidepressiva läkemedel fyller ofta sin funktion för människor med depressioner men inte för döende människor i sorg.
Halvtimmen som var kvar diskuterade vi sedan mitt liv. Jag fick frågan: Vad känner du när du shoppar? Är du ledsen eller glad?. Det bästa av allt med denna fråga (eller inte, beroende på hur man resonerar) är att jag faktiskt insåg att jag shoppar när jag är glad. På gott och på ont. Men tänk att shoppa när man är ledsen. Det är ju faktiskt som att strö salt i såren när man vet att det faktiskt ska betalas också.
När jag började jobba halv två var jag peppad. Jag har varit borta så mycket från jobbet sista tiden pgr av sjukdom och utbildning.
När jag sedan eftermiddags rondade diskuterade jag och våran super doktor en annan etik. Han kallade det " den vackra och den fula döden". Det låter nog konstigt för många men jag vet precis vad han menar. Jag har sett båda, och den fula döden värker i hjärtat ett bra tag efteråt. Varför vi säger så är för att den vackra döden innebär att vi lyckats med vårat arbete. En människa som lidit länge eller kort men innerligt och får en fridfull död ser rofylld ut. Ansiktsdragen är utslätade, inga rynkor pgr av smärtor, inga ångestfyllda grimaser. I en vacker död får en väldigt sjuk människa somna in, lugnt och stilla, utan smärtor eller dödsångest.
Den fula döden är vi sällan med om, tack och lov. för att vi är beredde på det mesta. Vi har våra läkemedel mot ångest, smärta, rosslighet och illamående. De besvär man kan tänkas ha. Ibland men ytterst sällan uppstår dock problem som vi inte kan häva med läkemedel. Andnöd är ett fruktansvärt plågsamt och ångestfyllt sätt att avsluta sitt liv på. Ofta kan man dämpa andnöd med morfin, men uppstår det akut, vilket jjag varit med om, så kan tiden vara knapp. En människa som avslutat sitt liv på detta sätt ser inte nöjd ut. Ett plågat ansikte med djupa fåror står för ett plågsamt slut. Det är jobbigt att se, när man går till en själv känns det som ett stort misslyckande och ett plågat ansikte kan förfölja en även i drömmarna.
Ofta får jag frågan hur det blir när man håller på att dö. Hur det känns? Har man ont?. Är man inneliggande på sjukhus är det a och o att kunna bemästra människor smärtor och besvär. Vi lyckas för det mesta och det intalar jag även patienterna. I slutet av livet ska man inte behöva oroa sig för ett plågsamt dödsögonblick. Det behöver man oftast inte, och de människor som frågat har alltid fått dö på ett lugnt och fridfullt sätt.
Det är en overklig värld jag jobbar i. Döden har alltid hållit sig långt borta från mig. Min morfar och min farbrors död är de närmsta i någorlunda nutid som jag behövt gå igenom och båda två var väldigt sjuka. Men i mitt jobb möter jag döende människor varje dag. Ibland undrar jag om det gör att man lättare kan hantera döden eller om det bara är en fasad. Jag är van nu att se sorg och till och med känna den, för det gör man oavsett om man känner en människa eller ej, men den djupa sorgen när man förlorar någon man älskar vet jag faktiskt inte hur jag kommer att kunna bemästra.
Hur som helst. Varför vi pratade om detta var för att läkarna skulle ha någon sorts etisk konferens på fredagen. Så igår var vi näst intill läkarlösa. Vi ahde våra ronder men där emellan var det ingen som sprang om kring och redde ut frågetecken. Dock klarade vi oss bra. Men jag undrar fortfarande i skrivandets stund hur det gick på eftermiddagen när jag gick hem då vi fick två nya patienter. Men det gick förmodligen bra. Alla på mitt jobb är så duktiga.
På morgonen hade jag fått ett sms av min älskade kusin Linda. Den 21 december anländer hon till Boden och gissa vem mer än jag som längtar?! Gabriel. "Moster Linda komma", "moster linda blyta blöja", "moster linda leka". Och moster Linda har inte varit här sedan i somras. Men barn glömmer aldrig de människor dom tycker om.
Nu ska jag snart gå en promenad med min granne som har en liten bebis på nio månader. Det ska bli jätte roligt. Vi känner inte varann och jag tycker verkligen om att prata med nya människor för man har så mycket att berätta.
Senare idag ska vi hälsa på Magnus och Margreth. Ikväll är det lördagsmys.

Moster Linda och snutteplutten.

En underbar dag.

Idag har jag varit ledig. Igår var jag sjuk och sov nästan hela dagen. Det var så underbart skönt att få vila upp sig. Jag behövde det, inte bara för att jag var febrig utan för att jag gått på högvarv väldigt, väldigt länge nu. Gabriel var på dagis så jag hade bara mig själv och vovvarna att tänka på. Jag läste, sov, läste sov.

Idag har jag varit betydligt piggare och har faktiskt hunnit med en del. Imorse var jag och Gabriel på vår dagliga promenad runt travet. När vi kom hem skulle Gabriel sova för att vi skulle hinna till öppna förskolan efteråt. Det resulterade såklart i att han bara tjorvade. När han kastade iväg tutten för fjärde gången sa jag åt honom att han kunde ligga där själv så gick jag ut och stängde dörren. Då kom avgrundsvrålet och Gabriel kom ut genom dörren och sa "Gabbe bajsa mamma blyta blöja" med tårar som sprutade. Jag var dock fortfarande irriterad vilket min lille son märkte så han så "Mamma inte vara sur, Gabbe inte tjorva mer, mamma få puss". Gissa om min hjärta smälte.

När lillgubben sovit klart tog vi cykelkärran och styrde mot öppna förskolan. Där var det en utlänsk mamma och son bland andra. Dock utmärkte sig detta barn för han förstörde för alla, slogs, tog leksaker och helt enkelt förstörde. Förskolefröken sa åt honom flera gånger. Jag såg på barnet direkt att det var något som inte stämde. Han var superstressad. När jag sa det till fröken berättade hon att dom flytt från sitt hemland när barnets pappa blivit skjuten mitt framför ögonen på mor och barn. Det var så hemskt att se, ett litet barn vars liv är förstört.

När öppna förskolan stängde åkte vi och hälsade på Gabriels morfar på jobbet. Sedan åkte vi till Rikard och lånade hårtrimmern för att kapa av Gabriels långa hår. Det tyckte han inte om och till slut var det bara Rikard som fick klippa honom, vilket gjorde mig nervös. Detta klarade han dock med bravur. Sedan städade jag min slarvige lillebrors lägenhet. Jag skurade toan, dammsugde, vek in kläder och knäskurade golvet. Det var så smutsigt. Usch.

Nu är vi hemma och min underbara sambo har gjort oxfilè som ska avnjutas med ett glas vin. Trevlig fredag kväll alla bloggläsare.

Jag vill ha en egen måne.

Idag när jag promenerade med Gabriel till dagis så sa han "Mamma, Gabbe vill ha månen". Han pekade med hela handen upp mot himlen där halva månen syntes. Så jag förklarade för honom att det är för långt till månen för att man ska kunna ta ner den. Då säger Gabriel "Mamma har ingen stege". Och nej det hade jag ju faktiskt inte. Tänk vad det rör sig många tankar i ett barns huvud.
Igår när jag blev lite less på Jan för att han försökte löka ur när det var dags att tömma diskmaskinen så började Gabriel sjunga "sudda sudda sudda sudda bort din sura min..". Gissa om asgarvet fyllde hela vårat kök.
Det är så underbart med barn. Så underbart att tanken att få ett till inte längre är helt främmande.
I helgen som varit har jag jobbat. Vi har haft det så tungt på sista tiden och i helgen kulminerade det. Det kändes som om det enda vi sa till patienterna när de behövde hjälp var att de var tvungna att vänta för att vi var tvungna att hjälpa de patienter vi börjat hjälpa färdigt först.
På fredag kväll efter att min rast uteblivit och benen värkte av allt spring ringde jag in en extrapersonal till lördagen. Trots detta var vi inte färdiga med morgonarbetet föränn till lunch.
Ibland önskar man att alla de förmögna personer som sitter och beslutar om personaltätheten inom sjukvården någon gång skulle bli inlagda hos oss. Få höra att de måste vänta när de ska på toa. Aldrig få tid från någon till att prata. Kanske, kanske skulle man förstå då, vad som krävs för att bedriva en kvalitetssäkrad vård.
Nog om det. Till helgen ska vi på 6-årskalas i Korpikå. Det är Dag som blivit en storkille.
I lördags var Jan och Gabriel med alla småkusinerna på Leos lekland. Det tyckte han såklart var superskoj.
Nu ska jag snart krypa ner i sängen och mysa tillsammans med den jag delar den med.

Mina hjältar.

Jag när jag var liten, tillsammans med mina fina barndomsvänner.

Födelsedag och myspys.

Ännu en gång har mer än en vecka gått sedan jag skrev sist. Jag är så trött på kvällarna att jag antingen måste ligga plant och se film med min Jan eller ligga plant och sova. Det är tungt på jobbet nu. Platserna för palliativa platser är utökade från 7 till 9 men vi har inte blivit mer personal. Det är spring hela arbetspasset och man känner sig konstant otillräcklig. Man vill vara där för alla, men oftast hinner man bara med det nödvändigaste, dvs mat och medicin.

Hur som helst hade jag en underbar födelsedag. På dagen jobbade Jan så vi var och tittade när försvarsmakten härjade på Kvarnängen. Gabriel fick sitta med pappa i lastbilar och prova bestiga en stridsvagn. Emil, Linn, Moa och Tomas kom också dit.

Sedan åkte vi till oss och fikade. Gabriel åkte sedan med familjen Strömbäck/Hohansson till Luleå. Vi trodde att han skulle gråta eller protestera men han klev bara i skrona och traskade ut.

Jag och Jan mötte upp Chrille och Katharina på Bränna. Åt jättegod mat och drack vin. När vi blev less gick vi till Lotus där det dock var ganska lite folk. Men samtdigt var det skönt att kunna sitta och prata utan att behöva skrika (börjar sakta men säkert att bli gammal). Efter en stund kom lillebror dit med sina tokiga kompisar som skulle försöka få jobb hos Jan.

Vi gick hem ganska tidigt och hade myskväll hemma.

På söndag åkte vi och hämtade ögonstenen. Han hade haft det jättebra tillsammans med Emil och Linn. Vi stannade en stund och när vi skulle åka var det under en viss protest.

I måndags var det som som gällde. Jag jobbade kväll och två nya patienter skulle skrivas in. Det resulterade i att jag knappt hann med att vara med i omvårdnaden över huvudtaget.

I tisdags trodde jag att jag jobbade dag, eftersom att vi oftast gör det när vi jobbat kväll. Så jag klev upp 05.00., trött som fan, gjorde mig iordning, gjorde Gabriel iordning. Lämnar grynet på dagis och åker till jobbet. Där tar jag rapport från natten innan någon säger "men det står ju att du ska jobba kväll", vilket var helt sant. Jag stannade en stund och skrev lite på datorn. Ringde Gabriels dagis och meddelade vad som hänt. Jag ville ju hämta honom, men även jag insåg att det inte skulle bli bra att skjutsa tillbaka honom ytterligare en gång senare under dagen.

Så jag planterade om blommorna och promenerad emed hundarna.

I helgen har jag jobbat och det har varit tyngre än vad det var i början av veckan. Idag skulle jag också jobba men Gabriel har blivit kanonförkyld och hostat hela natten så jag blev hemma.

Han har nu sovit i tre timmar så pigg är han verkligen inte. Jag ska baka en sockerkaka och göra lite mannagryns gröt nu. Förresten så berättade en patient för mig att i finland finns det chokladmanna. Fy och usch säger jag bara.

This is it.

Här kommer bilden på min nya klänning. Dock är det inte jag på bilden utand et är säljarbilden. Orkade inte baxa på mig klänningen för att ta ett kort. Har för svårt att andas av allt snor för att ta mig igenom det momentet utan att syresättningen sänks till 65%.

Idag ska jag och Petra gåmed barnen till regementets dag. Där ska detfinnas stridsvagnar och en massa coola fordon som do flesta barn gillar.

När vi varit där är dt mycke troligt att Gabriel ska sova hos kusinerna Emil och Linn. Vad somär oklart r vad Gabriel själv vill och hur han komer att reagera när inte mamma följer med. Men om allt går enligt planerna blir det nog en krogrunda för min och Jans del.

Klockan två kommer min familj och fikar. Jag har gjort en marängtårta som jag knappt kunnat hålla mig ifrån att smaka. Men det vore ju otrevligt att ställa fram en tårta med en bit borta.

Det var jätte roligt att vara hos mormor igår. Hon var så fin i håret och på ett strålande humör. Gabriel satt och ropade "Hej gammelmormor" vilket hon tyckte var alldeles charmerande roligt. Hon sa ungefär tjugo gånger att han är så duktig, tror dock att hon glömt några av dom gångerna men det gjorde inget för Gabriel strålade av lycka.

Busigt barn och Dolce & Gabbana klänning.

Jag upptäckte att det var ett tag sedan jag bloggade. Närmare bestämt tio dagar sedan. Därför får jag väl göra en summering över vad som hänt sista tiden.

Dagarna innan förra helgen var vi och plockade svamp. Vi hittade faktiskt några stycken som vi sedan stekte och åt upp.

Torsdagen innan förra helgen var jag och Gabriel och firade Ronja på sin 3-årsdag. Det var mycket bus och gott fika.

Helgen som varit spenderade vi i Kalix. Vi hade tänkt sova i våran stuga men jag var så förkyld och frusen så vi valde att sova i svärföräldrarnas hus. På lördag kväll var vi ute på Lomben med Gabriels farmor och farfar, kusinerna Emil, Linn, Stig och Dag med föräldrar. Vi stannade inte så länge men Gabriel fick iallafall se den omtalade crossen som Dag äger.

På kvällen när knyttet somnat låg jag och Jan och myste framför tv:n till någon tråkig film. Som vanligt somnade jag innan vi sett slutet.

När vi kommit hem på söndag var vi alla trötta så även denna kväll blev lugn. Jobbet väntade på måndagen så det blev en tidig kväll. Denna vecka har jag bara jobbat måndag och tisdag. Tisdagen var dock mer stressig en väntat och det var full rulle hela dagen. När jag slutet jobbet gick jag i spöregnet och hämtade Gabriel. Han frågade efter bilen och då önskade jag verkligen att vi hade haft den.

I onsdags var vi på badhuset med Ronja och A-K. Vi hade jätteroligt allihopa. Vi badade i ungefär en och en halv timma för att sedan åka på Frasses och äta hamburgare. Gabriel kröp in bakom disken och ville inte lyssna på mig när jag sa åt honom. Det resulterade i att han fick en extra present i sin barnbox för att han var så söt?!!

Igår var prinsen på dagis en stund så jag hann med att baka och städa. Tyvärr fyller jag 26 år på lördag och då måste man väl ha något fika att bjuda på.

På kvällen åkte vi till mormor och morfar. Jag frös hela tiden och inatt har jag knappt kunnat andas. Nu hoppas jag att jag ska bli frisk.

Idag har jag varit på service point och hämtat min nya fina lila klänning av det exklusiva märket Dolce & Gabbana. Den var underbar och är nu inhängd i garderoben tillsammans med mina andra klänningar. Dolce & Gabban är för övrigt efternamnen på två homosexuella killar som tillsammans skapat kläder. Dock har det nu separerat men kläder det gör dom tillsammans iallafall.

När Gabriel sovit ska vi gå och fira min gamla mormor som idag fyller 88 år och faktiskt bor i sin egen lägenhet med hemtjänst endast fyra gånger per dag.