Jag vill ha en egen måne.

Idag när jag promenerade med Gabriel till dagis så sa han "Mamma, Gabbe vill ha månen". Han pekade med hela handen upp mot himlen där halva månen syntes. Så jag förklarade för honom att det är för långt till månen för att man ska kunna ta ner den. Då säger Gabriel "Mamma har ingen stege". Och nej det hade jag ju faktiskt inte. Tänk vad det rör sig många tankar i ett barns huvud.
Igår när jag blev lite less på Jan för att han försökte löka ur när det var dags att tömma diskmaskinen så började Gabriel sjunga "sudda sudda sudda sudda bort din sura min..". Gissa om asgarvet fyllde hela vårat kök.
Det är så underbart med barn. Så underbart att tanken att få ett till inte längre är helt främmande.
I helgen som varit har jag jobbat. Vi har haft det så tungt på sista tiden och i helgen kulminerade det. Det kändes som om det enda vi sa till patienterna när de behövde hjälp var att de var tvungna att vänta för att vi var tvungna att hjälpa de patienter vi börjat hjälpa färdigt först.
På fredag kväll efter att min rast uteblivit och benen värkte av allt spring ringde jag in en extrapersonal till lördagen. Trots detta var vi inte färdiga med morgonarbetet föränn till lunch.
Ibland önskar man att alla de förmögna personer som sitter och beslutar om personaltätheten inom sjukvården någon gång skulle bli inlagda hos oss. Få höra att de måste vänta när de ska på toa. Aldrig få tid från någon till att prata. Kanske, kanske skulle man förstå då, vad som krävs för att bedriva en kvalitetssäkrad vård.
Nog om det. Till helgen ska vi på 6-årskalas i Korpikå. Det är Dag som blivit en storkille.
I lördags var Jan och Gabriel med alla småkusinerna på Leos lekland. Det tyckte han såklart var superskoj.
Nu ska jag snart krypa ner i sängen och mysa tillsammans med den jag delar den med.

Mina hjältar.

Jag när jag var liten, tillsammans med mina fina barndomsvänner.