De saker i förråden som vi ej använder har jag kört till Ubbyn.
När jag hämtat Gabriel från dagis åkte vi ut till mamma och pappa där vi tvättade våran leriga, skitiga bil. Så jag är trött men väldigt nöjd med mig själv idag.
Jag har jobbat mycket sista tiden. Förra söndagen gick jag dubbla pass, alltså från 0700 till 2200. Vi har som vanligt fullt upp men nu en tid har vi dessutom haft en patient som varit i min egen ålder. Det vill säga under 30-strecket. Det har varit svårt och jag har engagerat mig mer än vad som kanske varit bra för mig. Men jag har börjat inse att det är nog sån jag är, jag engagerar mig mer än vad jag kanske borde. Jag lämnar inte jobbet när jag går hem utan istället fortsätter tankarna gå runt.
När ett litet barn säger "min pappa kommer dö snart och bli en stjärna i himlen" är det svårt att gå hem och bara koppla bort allt man hört och sett.
Varje dag på mitt jobb är det alltid situationer som berör en på djupet, somliga djupare än andra och det tar tid att komma över, trots att man inte känt människorna innan man träffar dom på sjukhuset.
Nikolina och Gretchen har börjat slåss titt som tätt. Vid senaste slagsmålet blev jag biten i armen då jag skulle dra isär dom. Det gjorde ont som fan men jag behövde som tur var inte ta någon stelkrampsspruta då det inte gått 20 år sedan jag tog den sist.
Jan banan är på övning så jag och Gabriel är själva. Vi fyller dock dagarna ändå även när jag inte jobbar. Men det mesta är ju betydligt roligare när pappan är hemma också.
Nu är det snart läggdags för både mamman och barnet. Förutom det hårda arbetet idag är jag dessutom förkyld och vääldigt trött.
