Den vackra och fula döden.

Den gångna veckan har passerat i etikens tecken på många sätt. I torsdags var jag hos kuratorn för våran session av kognitiv beteendeterapi. Kuratorn håller på att utbilda sig i KBT och jag ställde mer än gärna upp som hennes testpatient. KBT har många bra verktyg att använda sig av när man inser att det kanske börjar vara dags att ändra något av alla dom konstiga beteenden man har. Jag har ställt in siktet på mina shopaholicproblem. I torsdag då skulle vi börja halv ett. Men till klockan ett diskuterade vi patienter i allmänhet och sjukvårdens tendens att skriva ut antidepressiva läkemedel istället för att fundera över andra åtgärder. På PAVA finns många exempel på sorg som ter sig på olika sätt. Människor är olika och sorg visar sig på olika sätt. När man kommit till gränslandet där det inte finns något mer att göra står vi. De människor som kommer till oss vet att de ska dö inom en kort framtid. Är det konstigt att man inte ser ljus i tillvaron? Att man är otrevlig mot personal och andra för att man är rädd. Det är naturliga reaktioner. För att orka hålla ihop måste känslorna komma ut på något sätt. Vi ahr väldigt bra läkare hos oss och det är sällan man sätter in antidepressiva läkemedel till palliativa patienter just av den anledningen. Att dämpa en naturlig sorg ggör inte att en människa mår bättre. Det är ingen livskris att ta sig igenom, det är slutet på allt. Och att inte få känna är som att ta död på allt i förtid.
Sen finns det läkemedel som vi ofta ger. Ångestdämpande, rogivande och allt vad det kallas. Vilket ofta fyller sin funktion. Man vill känna men inte gå sönder. Ibland behöver man vila. När inte personalen räcker till (vilket vi oftast inte gör pgr av hög arbetsbelastning) finns det en tillfällig utväg.
Hur som helst diskuterade vi detta och kom fram till att antidepressiva läkemedel fyller ofta sin funktion för människor med depressioner men inte för döende människor i sorg.
Halvtimmen som var kvar diskuterade vi sedan mitt liv. Jag fick frågan: Vad känner du när du shoppar? Är du ledsen eller glad?. Det bästa av allt med denna fråga (eller inte, beroende på hur man resonerar) är att jag faktiskt insåg att jag shoppar när jag är glad. På gott och på ont. Men tänk att shoppa när man är ledsen. Det är ju faktiskt som att strö salt i såren när man vet att det faktiskt ska betalas också.
När jag började jobba halv två var jag peppad. Jag har varit borta så mycket från jobbet sista tiden pgr av sjukdom och utbildning.
När jag sedan eftermiddags rondade diskuterade jag och våran super doktor en annan etik. Han kallade det " den vackra och den fula döden". Det låter nog konstigt för många men jag vet precis vad han menar. Jag har sett båda, och den fula döden värker i hjärtat ett bra tag efteråt. Varför vi säger så är för att den vackra döden innebär att vi lyckats med vårat arbete. En människa som lidit länge eller kort men innerligt och får en fridfull död ser rofylld ut. Ansiktsdragen är utslätade, inga rynkor pgr av smärtor, inga ångestfyllda grimaser. I en vacker död får en väldigt sjuk människa somna in, lugnt och stilla, utan smärtor eller dödsångest.
Den fula döden är vi sällan med om, tack och lov. för att vi är beredde på det mesta. Vi har våra läkemedel mot ångest, smärta, rosslighet och illamående. De besvär man kan tänkas ha. Ibland men ytterst sällan uppstår dock problem som vi inte kan häva med läkemedel. Andnöd är ett fruktansvärt plågsamt och ångestfyllt sätt att avsluta sitt liv på. Ofta kan man dämpa andnöd med morfin, men uppstår det akut, vilket jjag varit med om, så kan tiden vara knapp. En människa som avslutat sitt liv på detta sätt ser inte nöjd ut. Ett plågat ansikte med djupa fåror står för ett plågsamt slut. Det är jobbigt att se, när man går till en själv känns det som ett stort misslyckande och ett plågat ansikte kan förfölja en även i drömmarna.
Ofta får jag frågan hur det blir när man håller på att dö. Hur det känns? Har man ont?. Är man inneliggande på sjukhus är det a och o att kunna bemästra människor smärtor och besvär. Vi lyckas för det mesta och det intalar jag även patienterna. I slutet av livet ska man inte behöva oroa sig för ett plågsamt dödsögonblick. Det behöver man oftast inte, och de människor som frågat har alltid fått dö på ett lugnt och fridfullt sätt.
Det är en overklig värld jag jobbar i. Döden har alltid hållit sig långt borta från mig. Min morfar och min farbrors död är de närmsta i någorlunda nutid som jag behövt gå igenom och båda två var väldigt sjuka. Men i mitt jobb möter jag döende människor varje dag. Ibland undrar jag om det gör att man lättare kan hantera döden eller om det bara är en fasad. Jag är van nu att se sorg och till och med känna den, för det gör man oavsett om man känner en människa eller ej, men den djupa sorgen när man förlorar någon man älskar vet jag faktiskt inte hur jag kommer att kunna bemästra.
Hur som helst. Varför vi pratade om detta var för att läkarna skulle ha någon sorts etisk konferens på fredagen. Så igår var vi näst intill läkarlösa. Vi ahde våra ronder men där emellan var det ingen som sprang om kring och redde ut frågetecken. Dock klarade vi oss bra. Men jag undrar fortfarande i skrivandets stund hur det gick på eftermiddagen när jag gick hem då vi fick två nya patienter. Men det gick förmodligen bra. Alla på mitt jobb är så duktiga.
På morgonen hade jag fått ett sms av min älskade kusin Linda. Den 21 december anländer hon till Boden och gissa vem mer än jag som längtar?! Gabriel. "Moster Linda komma", "moster linda blyta blöja", "moster linda leka". Och moster Linda har inte varit här sedan i somras. Men barn glömmer aldrig de människor dom tycker om.
Nu ska jag snart gå en promenad med min granne som har en liten bebis på nio månader. Det ska bli jätte roligt. Vi känner inte varann och jag tycker verkligen om att prata med nya människor för man har så mycket att berätta.
Senare idag ska vi hälsa på Magnus och Margreth. Ikväll är det lördagsmys.

Moster Linda och snutteplutten.