60-årskalas.

Helgen som passerat var vi på 60-årskalas. Det var min mor som fyllde år, vi firade henne på måndagen den 22 november men kalaset blev på lördagen. Av oss fick hon en jättefin ring i vitt guld och jag hade gjort ett scrapbooking album. På måndagskvällen tog mamma fram sin vigselring och tyckte att jag skulle ha den på mig för den är för liten för henne. Jag blev jätteglad och bär den jämt. Igår frågade en tjej om jag och min sambo var gifta...
Hur som helst så var lördagen väldigt trevlig. Mammas syskon var där och det kändes roligt att få träffa alla då vi tyvärr gör det så sällan. Både roliga och tråkiga minnen kom på tal, men så är ju livet, ibland superkul, ibland så trist att man vill dra kudden över huvudet och sova i oändlighet.
Gabriel lekte med kusin Hjalmar som tillsammans med Rikards tjej Isabell var till stor hjälp för oss genom att kontrollera att våran lilla två-åring inte rev hela huset.
Jag blev full på vitt vin, och de andra blev också fulla men det var en skön stämning. Jag, Gabriel ocj Jan avslutade dock kvällen vid 21-tiden då Gabriel var så trött att han nästan somnade i famnen på sin pappa.
Söndag och första advent. Vi promenerade på stan och träffade massor med tomtar och faktiskt några andra djur som inte riktigt hörde dit kändes det som. Gabriel fick en julklapp av tomten och jag fick betala 500kr förr ett scrapbookingalbum och några papper. Inne på affären träffade vi mamma, moster Kerstin och Moster Maria. Mamma tyckte som vanligt att jag var ganska knäpp. Men hon gillade minsann sitt album jag gjort åt henne. Lilla mamma.
Mormor har kommit hem från sjukhuset där hon legat för en misstänkt TIA-attack. Eller hem är fel att säga hon är nu på ett korttidsboende. Hon klarar sig inte hemma mer och detta känns väldigt jobbigt att veta att hon ligger på sängen i sitt spartanskt möblerade rum och räknar sina dagar. Jag ska försöka hinna med att hälsa på henne under helgen om jag hinner efter alla arbetspass.
Jag har börjat fundera på att läsa vidare till barnsjuksköterska. Barn är underbara, levande, läkande. Jag har alltid funderat i dom banorna men nu, efter många månaders tungt slit på avdelningen som inte verkar ge med sig så kommer tankarna på plugg att bli alltmer närvarande. Jag trivs inom den palliativa vården, det gör jag verkligen. Men jag orkar inte med mitt arbete när jag äter frukost 05.30, inte hinner fika vid 9.30 och missar dessutom lunchen för att det händer alldeles för mycket då för att man ska kunna gå iväg. I tisdags åt jag ett smörgåsrån när jag var påväg ner till apoteket för att hämta en smärtkassett till en deltecpump. Då var jag så hungrig och så kissnödig att min blåsa höll på att sprängas.
När jag kom till avdelningen möttes jag av oroliga anhöriga som är i behov av stöd och att få svar på sina frågor. Jag sätter mig då lugnt ner på stolen och går igenom samtalet, utan stress,för om man försöker stressa en människa i sorg blir samtalet aldrig färdigt.
Jag lider med alla som behöver se sina anhöriga ha ont, ha ångest, må illa, bli psykiskt nedbrutna när dom kroppsliga funktionerna slutar fungera. Jag lider men jag håller mej samlad för om jag bryter ihop av att se allt lidande vem ska ta hand om dom då?

Sist men inte minst vill jag säga att min son och min sambo är underbara. Det är underbart att vara en familj som julpyntar tillsammans, att ha en son som gör hyss men också som ger en massa kärlek. Jag älskar er båda.