Julfest och annat.

Veckorna som gått har varit påfrestande både fysiskt och psykiskt. Förr förra helgen var jag i arbetets tjänst. Det var relativt lugnt med patienter men vi hade två stycken svårt sjuka som tog mycket tid. Tiden gick åt omvårdnad av både patient och anhöriga. Och den ena familjen kommer jag aldrig att glömma. Jag glömmer aldrig ångesten, som till och med kändes i mitt bröst likt en snara som väntar på att dras åt, tårarna gick inte att räkna det var floder, orden var så sorgsna. När denna patient dog var jag där tillsammans med anhöriga. Scenen som utspelade sig var så fruktansvärt sorgsen, det gör ont i mig när jag ser det framför mig. Jag hade en klump i halsen när jag stod därinne och varsamt strök barnet över ryggen.
Jag heter Linn och jag är sjuksköterska. Jag ska förhålla mig professionell i mitt arbete. Jag höll tillbaka mina tårar när anhörigas tårar föll, men när jag blev ensam så kom mina. Men det var en lättnad, det var som att släppa på ett bälte som suttit alldeles för hårt under en lång tid. Jag gråter sällan, för jag har inte så ofta något att gråta över, jag har ett bra liv. Men andras lidande kan i vissa fall få mig att gråta outhärdligt.
Dottern frågade mig innan detta hände ”Hur står du ut att vara här? Hur står du ut med detta jobb?”. Jag svarade direkt för mitt svar var självklart. Jag sa ”När jag sitter här tillsammans med er så skulle jag kunna gråta med er, jag känner eran ångest och smärta, det fyller hela rummet, men jag måste vara professionell och det är eran sorg. Jag använder helt enkelt min ena hjärnhalva till att ta hand om eran familj och min andra hjärnhalva till att tänka på min egen, hur bra jag har det, och att min 2-årige son i detta nu sitter hemma och väntar på mig och att vi ska läsa en god natt saga ikväll.
Allt kommer från mitt hjärta. Jag är fortfarande tagen av denna bedrövelse och kan fortfarande gråta när jag tänker på det. På tisdag ska jag få ha ett samtal med våra underbara PRT-sköterskor. Jag behöver prata, jag känner det.
Familjen var jättenöjd med våran vård. Vi fick högsta betyg. Livet går vidare men för vissa, och i slutändan alla, finns det sår som aldrig läker, det bildas en skorpa som sedan rivs upp av ett minne, men man lär sig i slutändan att hantera sorgen med dom vackra minnen man har.
Jag tycker om mitt jobb för att jag vet att jag gör skillnad för de stackars människor som fått sin dödsdom. Jag vet att jag gör det jag kan för att få tillvaron en smula bättre. Men ibland kommer man för nära och sorgen blir ens egen. Min kollega sa till mig ”Du skulle behöva en sköld Linn”.

Efter denna svåra händelse spenderade jag mycket tid med min son. Vi badade flera gånger på badhuset. Bakade pepparkakor, ritade, målade, åkte pulka och bara var.
I tisdags var det julfest på dagis. Jag ordnade presenter till fröknarna och bakade långpannekaka och chokladbollar. Tomten kom med paket till barnen och Gabriel blev exalterad över traktorn som var i hans paket.
I fredags var vi hela familjen och badade. Jag har lärt Gabriel att kasta sig i vattnet från kanten så nu vill han göra det hela tiden. Det är jätteroligt.
Igår jobbade jag, så även idag. Igår efter jobbet fick jag dock göra något roligt vilket var att åka på Emils kalas. Vi åt köttsoppa och fikade gott fika. Jag och Gabriel dansade.
Jag somnade vid 21-tiden igår och vaknade 9 idag. Det var underbart att få sovmorgon men jag saknar min älskade familj.