Bilder från minisemestern.

Jag har ont i sittbenen. Jag får alltid det när jag börjar cykla och nu gör det ont bara jag tittar på cykeln. Dock gäller det att fortsätta cykla ändå för då är det som om "sittbenen" vänjer sig vid att tryckas ner på en hård sadel.
Iaf har jag cyklat till jobbet idag igen och det har jag nu bestämt att jag ska göra hela sommaren utom när det regnar.
Idag har jag pratat med palliativa rådgivningssköterskan Anitha, min fina kollega på PAVA. Jag ringde egentligen i ett patientärende men såklart pratade vi om mycket annat också. Jag saknar Anitha hon var alltid så hjälpsam och kunnig. En alltid tillgänglig stöttepelare när ens egen oerfarenhet satte krokben för en.
Dock verkar inte mycket ha förändrats på PAVA sedan jag slutade. Det är ju visserligen inte allt för länge sedan men med tanke på de brister som fanns då borde det faktiskt vara åtgärdade.
Jag läste i Vårdförbundets tidning som kom idag om den palliativa vården, att den är likvärdig med akutsjukvården när det gäller prioriteringsgrad. Vilket jag redan visste men det är då definitivt inget man märkt av i Sunderbyn när det krävts läkarvård under jourtid. Det är många kvällar man bråkat med jourläkare som inte tyckt att det är deras jobb att komma till PAVA och istället hänvisat till någon annan läkare som i sin tur hänvisat tillbaka till den första.
Jag har aldrig blivit irriterad för min egen del, att man mitt i all stress ska behöva tjata på doktorer för att få hjälp, för det är trots allt mitt jobb. Nej, det som gjort mig rent ut sagt vansinnig är när jag vet vad min patient behöver för att få en stund av någorlunda välmående och ingen kunnat vara hjälpsam nog att bara säga att det är ok. Man har blivit avbruten och hänvisad fram och tillbaka tills man knappt kommer ihåg varför man ringde från början.
Det ser fint ut i skrift att Pava-vård är likställt med akutsjukvård men verkligheten är inte fin, i den finns bara svårt sjuka människor som förtjänar så mycket mer. I verkligheten slår personalen på avdelningen knut på sig själva för att räcka till och trots uteblivna raster, stressymtom, och obefintliga toabesök så går dom ändå hem med dåligt samvete för de vet att de gjort allt de kunnat men det räcker ändå inte till.
Jag känner verkligen för denna patientkategori. De förtjänar så mycket mer än vad som erbjuds idag.

Denna vecka är en kort arbetsvecka. Jag jobbar imorgon, skärtorsdag fram till klockan ett på Sanden, sedan på jouren fram till klockan fem. Sen är jag ledig till tisdag nästa vecka. Jag har bestämt mig för att lära Gabbe att cykla på sin nya cykel, han vill gärna återgå till balanscykeln eller trehjulingen men det är bara för att han är rädd och den rädslan ska jag nog kunna få bort.

Här kommer lite bilder från minisemestern.