På vägen hem händer något som egentligen bara du K vet. Krocken med bussen blev våldsam och du hade inte en chans. Bilen började brinna. Det gör så ont att tänka dig där, mitt i ett inferno där katastrofen är ett faktum.
Det är så svårt att förstå och ta in att du plötsligt ryckts bort. Någonstans så hoppas och tror jag trots allt att du fortfarande går omkring i sjukhuskorridoren, stannar till en stund hos någon ledsen och ensam patient. Du var sådan, såg vilka som behövde dig och du gav dem allt och lite till.
Idag var det minnesstund i sjukhuskyrkan. Din familj var där, jag tyckte det var stort att de orkade komma. Jag gick fram och gav din syster, bror, mamma, pappa och sambo en kram, hoppades att jag överförde någon sorts styrka som jag egentligen inte har, bara något som kan lindra deras smärta.
Sorgen är så mycket starkare när en ung människa dör. Det är så orättvist, så fel, att ett liv som varat så kort tid avslutas. Du skulle egentligen vara här i många år till. Du hade en framtid som var ljusare än många andras.
Jag har varit ganska skonad från sorger fram till nu. Det är naturligt att gamla människor dör, man är ledsen men vet någonstans att de levt ett liv med allt vad det innebär och tiden var inne. I sorgen är det en tröst. Men i sorgen jag känner nu finns ingen tröst, det finns bara en konstant molande smärta som jag vet lättar med tiden men som just nu känns överväldigande.
Finaste underbaraste K vila i frid. Mina varmaste tankar går till din familj och så klart din fina hund som tappat den bästa matte man kan ha.
Det är tid för en lång resa
en färd till ett annat land
ett land som finns i vårt inre
osynligt och utan band
Där är ljuset ett sätt att leva
ett smycke är mörkret där
och det största berget man har att bestiga
är att lämna sin egen värld
-Bo Setterlind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar