Mormor, mormor älskade mormor

lämnade oss för Nangiala idag, 90 år, 1 månad och 1 dag gammal. Jag trodde inte att jag skulle sakna henne som jag gör nu. Jag sörjde henne när minnet började svikta och hon inte kom ihåg vem jag var, jag sörjde då för att jag visste att det var en av mormors farhågor, att bli "en tokig kärring" som hon uttryckte det, men även för egen del, hon var ju inte längre densamma. Jag trodde att jag skulle slippa sorgen jag känner nu då jag redan gått igenom den en gång, men nu är sorgen starkare för om än jag inte hade tiden att besöka henne särskilt ofta så visste jag ändå att hon fanns där, nu har den "tokiga kärringen" packat sin väska och åkt till ett mildare klimat där sorger och lidanden inte får plats, kvar står jag och saknar.
 Innan mormor flyttade till äldreboendet bodde hon i en lägenhet, en 3:a som var alldeles för stor för henne då hon blev själv när Harry dog. Under tiden jag pluggade till sjuksyrra var jag hos henne betydligt mer. Ibland tvättade vi på fredag- och lördagkvällarna och trots att det i vanliga fall är tråkigt var det mysigt att göra det med mormor. Vi såg på tv, pratade och åt godis medan maskinerna snurrade nere i tvättstugan. Mormor var väldigt pedant. Det var svårt att få lakanen utan veck men hon lärde mig att använda mangeln och efter det manglade jag alla mina egna sängkläder också.
 Jag har varit sjuk nu i över en vecka. Förkylning med feber och heshet, tappat rösten och nu har det allra värsta kommit: bihåleproblemen. Nu gör det så ont att jag knappt kan tugga. Men jag ville ändå säga en sista hälsning till min finaste mormor och det fick jag göra igår. Jag viskade i hennes öra "jag älskar dig, tack för att du funnits i mitt liv, sov gott".

Vila i frid älskade mormor.