Min finaste finaste son.

Sitter på jobbet och väntar på att få lämna rapport. Det har varit full rulle och det är så skönt att sitta ner och vila benen en stund innan man ska gå till bussen och gå hem från busshållsplatsen. Just nu önskar jag att vi hade vår bostad på torpgärdan istället. Då hade det inte varit lika långt för mig att gå från busshållsplatsen på kvällarna.
Ikväll har vi haft två dödsfall. Det är alltid lika sorgligt. Även om det varit väntat utifrån sjukdomshistorien. Jag blir ofta förvånad över hur tappra anhöriga kan vara. I förlustens ögonblick kan dom ändå tänka att det var det bästa. Att slippa smärta och få ro.

Jag saknar mitt barn. Har bara träffat honom en kort stund på morgonen och under den tiden slumrade jag på soffan. Jag var så olidligt trött. Vaknade bara till när han kom med en blöt tvättservett i ansiktet på mig och sa att han var tvungen att tvätta min mun för att jag dreglade.
Idag var det inga problem att lämna honom på dagis. De har en stor vattenpöl där som han fullkomligt älskar att leka i. Jan berättade att när han hämtade honom på dagis i eftermiddag var han lekledare i vattenpölen.

Nu ska jag gå och se om jag får berätta om kvällen för den sjuksköterska som ska hålla ställningarna inatt.