När livet är som orättvisast..

http://www.youtube.com/watch?v=vn8nSTZumNE&t=1s

Det var då.

Helgen har varit bra trots all snö som kastades ner från himlen och gjorde vägarna återigen slaskiga, leriga, blöta och äckliga.
Igår var vi på Teknikens hus med Tomas, Åsa, Stisse, Emil, Linn, Dag & Stig. Där var det full rulle. Gabbe hade inte tid att stanna någon längre stund på ett och samma ställe för allt var så spännande. Favoriten blev dock den där grejen som blåser upp en badboll i luften, med den kunde han faktiskt leka mer än 3 sekunder.
Det fanns en jättefin fotoutställning där på hur ett barn växer i magen. Jag fotade bilderna med min kamera. När jag kom till de sista bilderna och börjat fota upptäckte jag att jag stod och fotade spermier.
Jag fick ett samtal igår. PAVA behövde ett extravak så jag åkte och jobbade 4 timmar på kval. övertid. Det var faktiskt helt okej, dock ångrar jag inte en sekund att jag sökte mig därifrån. Det var inte mycket som förändrats sedan jag var där sist.
Idag har det varit jobb igen. Det är måndag och jag har upptäckt att måndagarna ofta är ganska stressiga vilket så var fallet även idag. Efter jobbet tog jag hundarna och barnvagnen för att promenera till dagis och hämta Gabbe. Det var faktiskt riktigt skönt att få sig en längre promenad när solen äntligen kom fram.

Nyfödd Gabbe och Gabbe idag.

Bara tur.

Idag är det fredag och jag kan inte tycka annat än att det är skönt. Egentligen mest för att jag ser framemot att vara ute i det underbara vädret tillsammans med en sprallig 3-åring, eller snart 4-åring. Annars trivs jag väldigt bra på jobbet. Nu har äntligen mina förvirrade tankar kring yrkesvalet börjat klarna och jag känner återigen att jag valde rätt. Allt handlar om att hitta en arbetsplats där man verkligen trivs och det har jag gjort nu.
Nu ikväll har vi målat med grön fingerfärg i duschen. Jag försökte tvåla in mig och bli ren men det kom hela tiden nya gröna fläckar på mig. Lösningen var att hjälpa till att göra slut på färgen. Det blev Picasso-målningar över alla väggar.

Och jag har inte haft otur idag, Fredag den 13:e till trots. Snarare precis tvärt om.

En bättre värld.

Imorgon är det "måndag" igen. Det har varit skönt att vara ledig några dagar när det dessutom varit riktigt kanonväder.
I fredags var jag på isen i Salmis. Gabriel och Alexander lekte med varsin död aborre. Jag fick dock höra, när jag påtalade att fisken var död, att det var den inte alls för den rörde minsann på sig (när någon svingade den fram och tillbaka i luften). Jag och Moa promenerade en sväng efter isen. Det var pimplande människor överallt. Jag gillar dock inte att fiska överhuvudtaget. Jag lider när fisken blir spetsad på kroken och sprattlar förtvivlat för sitt liv, så jag undviker helst det. Faktiskt så var det lite jobbigt att se att min son så oberört kunde leka med en död fisk men han är ju trots allt ett barn och det måste han ju få vara trots att han har en blödig mamma.
I lördags hände något väldigt tråkigt. Serri, den fina gamla Stövaren mådde väldigt dåligt. Det började redan på fredag kväll men på lördag var det värre. Det hela slutade med att han fick lämna detta jordeliv och förhoppningsvis börja om på nytt i en värld där sjukdom och smärta ej existerar. Det är iaf vad jag vill tro. Det känns alltid lite lättare när man får tro att det finns en bättre värld efter denna, att inte allting bara tar slut. Jag får alltid en djup ångest just i dödsögonblicket, när någon tar sista andetaget och man vet att det inte kommer något mer. Jag har varit med om det ganska många gånger och trots att jag sällan känt personen som dött har det ändå alltid känts bättre när jag kan tänka att nu får den här personen börja om på nytt, i en värld där han eller hon kan se oss och slipper allt lidande. Det är definitivt inte för att jag är troende, för det är jag verkligen inte, det är nog mest för att lindra för mig själv när man står där och inte kan göra något annat.
Det blev iaf bra för Serri till slut. Han fick somna in liggandes i sin bädd där han oftast låg när jag såg honom.

Igår åkte jag hem. Promenerade från mor och far i N:a Svartbyn tillsammans med småkorvarna som gjorde allt för att hitta något äckligt att rulla sig i. Det misslyckades dom dock med.

Idag har jag möblerat om i vardagsrummet. Variation förnöjer och nu känns det mycket trevligare att sitta i soffan och blogga.
Gabriel sover sött i sin säng och jag ska snart göra detsamma. Jag vaknade alldeles för tidigt imorse och känner nu att jag är väldigt trött.

Sov gott alla rara.

We are not our failures.

Bilder från minisemestern.

Jag har ont i sittbenen. Jag får alltid det när jag börjar cykla och nu gör det ont bara jag tittar på cykeln. Dock gäller det att fortsätta cykla ändå för då är det som om "sittbenen" vänjer sig vid att tryckas ner på en hård sadel.
Iaf har jag cyklat till jobbet idag igen och det har jag nu bestämt att jag ska göra hela sommaren utom när det regnar.
Idag har jag pratat med palliativa rådgivningssköterskan Anitha, min fina kollega på PAVA. Jag ringde egentligen i ett patientärende men såklart pratade vi om mycket annat också. Jag saknar Anitha hon var alltid så hjälpsam och kunnig. En alltid tillgänglig stöttepelare när ens egen oerfarenhet satte krokben för en.
Dock verkar inte mycket ha förändrats på PAVA sedan jag slutade. Det är ju visserligen inte allt för länge sedan men med tanke på de brister som fanns då borde det faktiskt vara åtgärdade.
Jag läste i Vårdförbundets tidning som kom idag om den palliativa vården, att den är likvärdig med akutsjukvården när det gäller prioriteringsgrad. Vilket jag redan visste men det är då definitivt inget man märkt av i Sunderbyn när det krävts läkarvård under jourtid. Det är många kvällar man bråkat med jourläkare som inte tyckt att det är deras jobb att komma till PAVA och istället hänvisat till någon annan läkare som i sin tur hänvisat tillbaka till den första.
Jag har aldrig blivit irriterad för min egen del, att man mitt i all stress ska behöva tjata på doktorer för att få hjälp, för det är trots allt mitt jobb. Nej, det som gjort mig rent ut sagt vansinnig är när jag vet vad min patient behöver för att få en stund av någorlunda välmående och ingen kunnat vara hjälpsam nog att bara säga att det är ok. Man har blivit avbruten och hänvisad fram och tillbaka tills man knappt kommer ihåg varför man ringde från början.
Det ser fint ut i skrift att Pava-vård är likställt med akutsjukvård men verkligheten är inte fin, i den finns bara svårt sjuka människor som förtjänar så mycket mer. I verkligheten slår personalen på avdelningen knut på sig själva för att räcka till och trots uteblivna raster, stressymtom, och obefintliga toabesök så går dom ändå hem med dåligt samvete för de vet att de gjort allt de kunnat men det räcker ändå inte till.
Jag känner verkligen för denna patientkategori. De förtjänar så mycket mer än vad som erbjuds idag.

Denna vecka är en kort arbetsvecka. Jag jobbar imorgon, skärtorsdag fram till klockan ett på Sanden, sedan på jouren fram till klockan fem. Sen är jag ledig till tisdag nästa vecka. Jag har bestämt mig för att lära Gabbe att cykla på sin nya cykel, han vill gärna återgå till balanscykeln eller trehjulingen men det är bara för att han är rädd och den rädslan ska jag nog kunna få bort.

Här kommer lite bilder från minisemestern.

Sömnbrist.

Jag har sovit så vansinnigt dåligt inatt. Vaknat flera gånger och önskat att det vore morgon så man kunde stiga upp med gott samvete, men det har det ju såklart inte varit och när jag väl skulle stiga upp kände jag mig som en klubbad säl.
Men trots det har jag varit ganska pigg idag, det är först nu jag börjar känna av tröttheten.
I lördags köpte min snälla pappa en cykel till mig. Igår cyklade jag till jobbet och jag kände mig som ett barn igen när jag satte mig på cykel, det var till och med vingligt för min förra cykel var så gammal, rostig och trög så jag slutade cykla. Nu var det nästan som att lära sig på nytt.
Gabriel fick också en ny cykel, med stödhjul. Han tyckte dock att det var lite läskigt eftersom att det var betydligt vingligare än vad det är med en trehjuling.
Snart är det påsk och jag sätter mig nog på kvasten, vart det bär av vet jag dock inte än.

När är det dags att ge upp?

Aldrig. Verkligen aldrig. Ger man upp förlorar man hoppet och har man inte hoppet så har man ingenting.