Bedragen.

Jag och Gabriel sitter tillsammans i soffan och ser på bolibompa. Jag håller på att somna men blir störd av ett sms som till min förtvivlan är från min bank. Det står att mitt kort är spärrat för att någon försökt dra pengar. Jag ringer banken och dom berättar att någon från Amerika försökt dra pengar från mitt konto men att dom nekat för att dom misstänkt bedrägeri. Tur för mig. Jag har ju inte hunnit köpa alla julklappar ännu. Fy fan för folk som försöker stjäla ifrån andra.

Jag har iaf fått mitt rosa gåband nu. Går minst en halvtimma om dagen. Jag känner att det börjar vara läge att ta i med hårdhandskarna mot min svällande mage. Jag som varit så noga innan jag fick barn, har nu släppt kontrollen helt vilket syns tydligt.
Idag ska jag försöka göra mina sista julklappsköp, dock måste jag ju nu då in på banken och ta ut pengar eftersom att mitt kort numera är spärrat!!

Blött blött blött.

Åh vad det är tråkigt med regn och blötsnö. Försökte mig på en promenad men hundarna vill inte gå i sjöarna som täcker vägarna. Istället gick vi in och bäddade ner oss i sängen igen.
Jan och Gabriel är i Kalix så jag är "ensam hemma", trist men skönt att kunna lägga sig och vila hur mycket man vill. Det är inte så ofta man kan göra det.
Vi har skaffat trådlöst internet så jag kan numera sitta och surfa i sängen eller soffan för den delen.
Jag ska snart och jobba. Jag hoppas på en lugn kväll för jag är trött och sliten efter mitt migränanfall igår.
Ha en bra dag allihopa!

Jag har sagt upp mig!!

Igår tisdag den 6 december sa jag upp mig. Ja, nu tror kanske någon att jag blivit fullkomligt galen, men det har jag inte blivit. Jag har bara blivit less. Less på att bli ignorerad, less på en arbetsbörda som kräver flera personer men man står där ensam, less på att alltid höra "det finns inga pengar" eller "det finns inga vikarier". Less på att inte bli beviljad semester eller bli hörd när man säger att vårdtyngden är för hög för att klaras av på grundbemanning och igår när jag fick höra att jag inte heller får tjänstledigt för att få en paus från detta extremt tunga arbete så hade jag redan bestämt mig -får jag inte tjänstledigt så säger jag upp mig. And so I did. Pappret är påskrivet och jag tror verkligen inte att jag kommer ångra mig och framförallt jag längtar så mycket till arbetet på vårdcentralen, eller vårdcentralerna, jag kommer att jobba i en resurspool vilket innebär att jag får vara på den vårdcentral som behöver mig. När jag inte behövs så har jag en basplacering där jag kommer att vara.
Idag har jag "vabbat" för att Gabriel haft någon form av magsjuka. Själv har jag inte heller mått så bra men det börjar kännas bättre nu för oss båda.
Nu ska vi snart gå och sova!

Saknar min finaste finaste Gabriel.

Det är 1:a december och inte ett snökorn på backen. Det är kolsvart ute och man ser ingenting där det inte finns lampor. Jag vantrivs på jobbet och försöker få tjänstledig för att jobba på vårdcentral istället. Gabriel och Jan är i kalix och har varit där sedan måndag kväll. Jag saknar framförallt Gabriel så otroligt mycket. Jag har aldrig varit ifrån honom så här länge och kommer aldrig vilja vara det igen. Det är så tyst och tomt. Ingen som kommer och lägger sig på mig på morgonen och säger "mamma, jag vill ha mella". Hur klarar man sig utan sitt älskade barn? En del säger att man ska passa på att njuta av friheten, att man ska ta hand om sig själv, men jag bara saknar alla "måsten" som barn kräver. Och allra mest saknar jag honom när jag hör hans glada, ljusa barnröst i telefonen när han berättar vad han gjort under dagen och säger "jag saknar dig också mamma men vi kommer hem imorgon". Det gör dom ju dock inte.
Nåja nu är jag snart ledig och då kommer dom hem. Kan inte beskriva hur mycket jag längtar.
Nu ska jag försöka fördriva tiden en stund. Jag tror att jag ska göra det jag är allra bäst på nämligen STÄDA.

Ordinary life.

Idag har jag verkligen varit företagsam. Jag har städat i båda förråden för att få plats med de möbler som nu förvaras i cykelförrådet. Det hade kommit upp en lapp på dörren igår där det stod att man inte får förvara möbler i cykelförrådet och att möblerna skulle flyttas därifrån omedelbart. Jag har även ringt återvinningen och bett dom komma och hämta våran gamla bokhylla, en tv-bänk och ett vitrinskåp.
De saker i förråden som vi ej använder har jag kört till Ubbyn.
När jag hämtat Gabriel från dagis åkte vi ut till mamma och pappa där vi tvättade våran leriga, skitiga bil. Så jag är trött men väldigt nöjd med mig själv idag.

Jag har jobbat mycket sista tiden. Förra söndagen gick jag dubbla pass, alltså från 0700 till 2200. Vi har som vanligt fullt upp men nu en tid har vi dessutom haft en patient som varit i min egen ålder. Det vill säga under 30-strecket. Det har varit svårt och jag har engagerat mig mer än vad som kanske varit bra för mig. Men jag har börjat inse att det är nog sån jag är, jag engagerar mig mer än vad jag kanske borde. Jag lämnar inte jobbet när jag går hem utan istället fortsätter tankarna gå runt.
När ett litet barn säger "min pappa kommer dö snart och bli en stjärna i himlen" är det svårt att gå hem och bara koppla bort allt man hört och sett.
Varje dag på mitt jobb är det alltid situationer som berör en på djupet, somliga djupare än andra och det tar tid att komma över, trots att man inte känt människorna innan man träffar dom på sjukhuset.

Nikolina och Gretchen har börjat slåss titt som tätt. Vid senaste slagsmålet blev jag biten i armen då jag skulle dra isär dom. Det gjorde ont som fan men jag behövde som tur var inte ta någon stelkrampsspruta då det inte gått 20 år sedan jag tog den sist.

Jan banan är på övning så jag och Gabriel är själva. Vi fyller dock dagarna ändå även när jag inte jobbar. Men det mesta är ju betydligt roligare när pappan är hemma också.

Nu är det snart läggdags för både mamman och barnet. Förutom det hårda arbetet idag är jag dessutom förkyld och vääldigt trött.

Skogspromenad och sjukdom.

Fyra låånga dagar har gått och jag har spenderat större delen av tiden i sängen. Jag åkte som vanlig till jobbet i lördags, eller faktiskt inte som vanligt, jag missade bussen och träffade en snäll man som skulle åka med BBKs herrlag i handboll till Piteå och spela match. Denna man frågade BBKs ansvariga tränare om dom kunde lämna av mig på sjukhuset, vilket dom gjorde trots att dom inte ens skulle svänga in där. Jag hade som vanligt turen att träffa trevliga, snälla och hjälpsamma människor.
Hur som helst varade inte arbetsdagen länge innan jag fick jätte ont i magen. Kunde inte stå eller sitta. Sen började jag på illa så det var bara att hoppa på en buss (denna gång länstrafikens buss) tillbaka hem igen och lägga mig i sängen. Där har jag legat i stort sett sedan dess. Jan och Gabriel var i Kalix, vilket var tur så jag bara kunde ligga och vila. Dock fick Gabriel feber på lördag kväll och då önskade jag mer än någonsin att han var hemma så jag fick krama och pussa på honom (samt använda mina basala sjuksköterskekunskaper till att göra honom piggare, vilket hans pappa fixade galant ändå). Igår kväll och idag på morgonen tog jag Omeprazol och det onda i magen har försvunnit. Tack gud, eller vem jag nu ska tacka för det. Dock har jag inte fått tillbaka någon aptit för det, men det är ganska bra, jag vill ju gå ner något kilo.

Vi skjutsade Jan till jobbet på morgonen, han ska på övning. Jan körde till jobbet och när jag hoppar över på förarsätet säger Gabriel: "Mamma, mammor kan faktiskt inte köra bil". Förra veckan sa han vid samma procedur: "Mamma varför ska du köra?", "Ja, Gabriel för att pappa gick just in på jobbet och jag hade inte tänkt sitta här och vänta i 8 timmar på att få komma hem". "Men mamma, tjejer kan inte köra bil".
Gissa vem som lärt han det?!

Idag har jag gått en promenad med Nikolina, Gretchen och Max i skogen bakom mamma och pappas hus. Det var ljuvligt. Dock var jag lite orolig över att träffa på något stort djur, jag går inte så ofta i skogen numera, tyvärr. Dock kände jag idag att jag ska ändra på det.

Barnet är i säng och sover gott, så ska även jag göra om en stund.

Kort hår och svårt att sova.

Det är nu onsdag, men det känns som fredag. Jag har jobbat i helgen och det var allt annat än en ängladröm. Det var som att gå och gå men aldrig komma till dörren. På söndag eftermiddag när jag gick hem kom det väntande migränanfallet. Jag pussade mina fina familj när jag kom hem och la mig sedan i sängen. Kul liv, inte sant?
Måndagen försökte jag använda till att vila ut, dock var jag inte så trött eftersom att jag sovit ungefär 12 timmar, men kroppen värkte. Jag åkte till min superduktiga frisör Emmy strax efter lunch och klippte bort en hel del hår samt la in lite slingor.
Jag har verkligen glömt hur skönt det är att ha kort hår.

Idag börjades dagen med ett tandläkarbesök för Gabriels del. Det var inte roligt. Gabriel skrek, vände och vred sig i stolen. Tandläkaren hann iaf räkna till 20 tänder och det var tydligen det viktigaste.
Efter lunch tog vi en promenad med Anna och handlade lite mat. Efter det åkte vi till Maria och åt middag.

Nu är det snart dags för sängen -både för Gabriel och mig. Usch vad det är tråkigt att vara såhär trött fast man är frisk. Jag vet att det beror på jobbet och för att jag inte får sova på nätterna. Jag har så ont i axlar och nacke, så är det svårt att somna om när man väl vaknat. Igår klev jag upp 04.00, då kunde jag inte sova mer så jag satt i köket och målade.

Nu är det dags för tandborstning -och gärna tandtråd sa tandläkaren, och jag tänkte lycka till.

Ord som värmer och gör ont.

Jag är sjuk. Feber, hostar, slemmar och snorar. Jag har varit hemma från jobbet igår och idag och jag har i princip spenderat all tid i sängen, utom när jag lämnat en överaktiv unge på dagis. Jag känner mig gnällig och trött. Igår välte Janne ut 5dl grädde i kylen och jag fick spunk. Gabriel pussar mig och säger "nu är du frisk mamma". Tänk om det vore så enkelt.
Nu har vi iallafall åkt till Kalix. Jag har legat på en spikmatta för mina stenhårda muskelknutar i nacke och axlar. I sommar har det varit ganska bra men när jag började jobba började musklerna knuta sig igen. Janne och Gabbe är hos Stig och Dag och busar. Jag har myst i sängen med en bok.
För ett tag sen råkade jag av en händelse komma in på en blogg som tillhör en dotter till en avliden patient jag haft. En kvinna jag minns med både värme och ledsamhet. Ledsamhet enbart över att hennes liv gick förlorat alldeles, alldeles för tidigt. Såhär har hennes dotter skrivit om mig:
"Efter allt jag varit med om så vill man ju helst kunna tänka på andra saker.
Detta är en anledning till varför jag vill flytta från våran lägenhet, ja såklart att allt i lägenheten påminner om mamma.Men hennes sköterska på palliativa avdelningen, hon bor mittemot oss och man ser henne varje dag. Väldigt jobbigt att bli påmind av den dåliga tiden, och sköterskan som mamma älskade. Linn.
Hon ville bara ha Linn, så jävla gulligt det var. Svårt att hålla sig för gråt när jag skriver om detta men iaf.
Linn här, hon bor också i närheten av oss och vi brukar se henne.
Det gör också ont i hjärtat. Men vad som ändå gör ondast är att mamma är borta. Och det går inte att ändra på."
Såklart gjorde det ont i hjärtat när jag läste dessa ord, jag blir verkligen ledsen för denna flickas skull, och ledsen över att jag river upp sorgen i hennes hjärta, men jag är glad att jag fick en sådan tillit från denna fina kvinna och hennes familj.
Jag vet att den här kvinnan kände såhär för mig. Hennes man har sagt det både under vårdtiden och efter att hon avlidit. Men det betyder ändå mycket att få läsa det i ord.
Vi har så många svårt sjuka på våran avdelning nu. Det är så jobbigt att träffa så många sorgsna och lidande människor och aldrig få tid att prata om allt man hör och ser.
Det blir skönt med en ledig helg. Hoppas bara jag blir frisk.

En bra helg.

Oj vilken roligt helg vi har haft. I fredags var jag på Farmen med mina arbetskamrater. Gabriel var med mormor och morfar. Det var god mat och trevligt umgänge. Dock smög sig tröttheten på redan vid halv tio, och vetskapen om att det förmodligen skulle bli en tidig lördagmorgon stärkte ytterligare beslutet att åka hem tidigt.
Jag ringde min far som skulle hämta mig. När jag kommer ut på den grusiga, smutsiga parkeringen ligger det en kvinna och sover i gruset. Först trodde jag att ho var medvetslös för jag fick knappt liv i henne. Hon vaknade dock. Hon sa att hon inte visste hur hon skulle ta sig hem och blev så trött att hon la sig i gräset. Stackaren bodde i Luleå men hade en kompis i Boden hon fick sova hos om hon tog sig dit. Hon visste dock inte var hon bodde. Hon var ensamstående mamma och hade nästan aldrig barnvakt och nu när hon väl hade det hade det blivit lite för mycket vin. Jag ringde hennes kompis och frågade var hon bodde och min snälla pappa körde henne hem. Hon somnade i baksätet. Väl framme tog hennes kompis emot henne och kvällen slutade lyckad.
I lördags var vi och badade med Maria och Freja. Vi hade så roligt och Gabriel är som en fisk i vattnet. Jag badade trots att jag höll på att frysa ihjäl. Vad gör man inte för sina barn.
Idag promenerade vi till mamma och pappa. Väl där tvättade vi den leriga vagnen och Gabriels sparkcykel tillsammans. Sedan lekte vi i lekparken och åt mammas Fårahedens paj.
När vi kom hem blev Gabriel klippt, badad och insmord. Nu är det snart läggdags. Imorgon är jag också ledig. Tack gode gud.

Sommaren i bilder.

Vi drog till fjällen

i slutet på semestern. Kvikkjokk närmare bestämt. Det var alldeles underbart. Den friska luften, kala fjälltoppar och gott sällskap. Jag är verkligen ingen "snöälskare" men fjällen på sommaren har jag alltid tyckt om.
Första dagen gick vi bara en kortare sväng upp till ett vattenfall. Barnen var såklart jätte duktiga och knatade på hela vägen. Dagen efter startade den stora utmaningen: att ta sig upp på fjälltoppen med 8 barn, två hundar och 6 vuxna. Det gick dock alldeles utmärkt. Gabriel gick nästan hela vägen, med några undantag då han satt på pappas axlar.
På vägen ned gick jag före för att städa ur stugan. Tiden för städning blev dock inte långvarig. Ett telefonsamtal från en hysterisk Janne gjorde att det blev en snabb städning för att istället styra mot Jokkmokks vårdcentral. Det var nämligen så att det flugit in en spyfluga i Jannes öra. Dock kunde dom inte göra så mycket på vårdcentralen mer än att skriva ut örondroppar. Janne var dock tvungen att uppsöka vårdcentralen i Boden några dagar senare där dom fick suga ut flugan.
Men fjällresan var verkligen som balsam för själen.

Jag har varit ledig några dagar nu. Det behövde jag verkligen. Fredagskvällen var verkligen hemskare än hemskt. Det var totalt kaos på avdelningen. Som tur var jobbade en bra medicinjour som kom upp till avdelningen och hjälpte mig med upprörda anhöriga och en blodig patient som ramlat på toa och slagit huvudet. Det är guld värt när läkarna lyssnar och tar sig tid.
Jag sov inte gott den natten. Hela kvällen kändes som ett stort misslyckande med en patient i golvet, en med lågt blodsocker som tyvärr inte jag upptäckte utan den stackars oroliga frun fick göra det istället. Patienter som mår dåligt och vill prata som man aldrig har tid för. Det tär på en och jag har börjat inse att i längden är det ohållbart för mig att efter vartenda arbetspass känna att man inte räcker till.
Nåväl, lördagen spenderade vi i Luleå. Shoppade, åt god mat och bara myste och njöt av ledigheten. När vi kom tillbaka gick jag till mormor med blommor och bodybutter. Hon fyllde nämligen 89 år.
I söndags fyllde jag 27 år. Inget jag ville göra något större firande av, dock fick jag besök av mamma, pappa, lillebror, svärmor, moa och åsa med familjer och Margreth. Många fina blommor fick jag och ett "träd" som pryder vardagsrummet. Det var jätteroligt att så många ville fira mig.
Janne tog med sig Gabbe, Stig och Dag till badhuset. Sedan åkte de till Rödbergsfortet.

Idag gick jag och Gabbe en promenad, då det äntligen slutat regna. Det skulle vi dock inte ha gjort. När vi gått halva vägen kom det ett ösregn tillsammans med något som jag skulle vilja beskriva som storm. Promenaden blev ganska blöt.
När vi kom hem åkte vi till Malin och Stina. Gabbe och Stina busade så att båda var alldeles svettiga.
Nu ska jag och Gabbe se Blixten Mcqueen. Kaa-thing!!