Linns dagar.: Palliativ vård och begravning.

Det har varit en bra jobbhelg. Vi har hunnit med våra patienter gott och väl. Jag bjöd in en liten vovve på besök (strängt förbjudet). Men ibland måste man kringå regler för att göra en annan människa glad. Och lycka var precis det vi fick så om än bara för en kort stund.
Jag drog ut bilder från datorn på Gretchen, Nikolina och Gabriel och visade en annan patient. Bilderna fick patieten behålla för hon tyckte så mycket om att titta på dom.
Det är dom små sakerna som räknas.
Eftersom att jag jobbar på en palliativ vårdavdelning kan man inte undgå att fundera en del kring livet och döden. Vad betyder livet i en situation som denna? Ska man uppmuntra patienten att känna hopp, trots att sjukdomen inte längre går att bota? Ja, det ska man. Därför att hopp rymmer så mycket mer än ett orealistiskt hopp om att bli frisk (för det är orealistiskt på en avd. som denna). Hopp rymmer det förhållningssätt en människa har till framtiden, vederbörandes känsla av att vara värdefull och känsla av mening. För att även om man har en begränsad tid vill man ha ett mål. Har man inget mål upplever man hopplöshet. Min uppgift är att hjälpa patienten att hitta ett realistiskt mål och uppnå detta för att stärka känslan av värde och mening hos patienten.

Hoppet är något som vi helt enkelt har inom oss
eller saknar, det är en dimension i vår själ och
inte till sitt väsen beroende av några iakttagelser
av världen eller uppskattningar av situationen.
Hoppet är ingen prognostik...
Hopp är ju inte helt enkelt optimism.
Det är inte en övertygelse om att något kommer att
gå bra, det är visshet om att något har en mening-
utan hänsyn till hur det kommer att gå (Havel, 1987).

För ca två veckor sedan var vi på Jans farmor Ingrids begravning. Det var jättefint. Det var dock Jans ord för jag fick gå ut med Gabriel i bilen för att han var en skrikunge.

Sedan fikade vi i Gammelgårdens byagård. Det var god mat och god tårta. Det var så trevligt att träffa en stor del av Jans släkt samtidigt. Dock var det ju av tråkiga skäl. Men oftast så är det ju så, att begravningar är mötesplatsen för släkten. Åtminstone i min släkt.