Utbildning.

Idag behövde jag inte vara på jobbet föränn klockan åtta. Dock spelade den timmen ingen roll för Gabriel vaknade ändå klockan 04.45.
Efter avlämningen på dagis begav jag mig till sjukhuset för geriatrikutbildning. Hela dagen har verkligen varit jätterolig och jätteintressant. Jag har fått lyssna på föreläsning om åldrandet, läkemedel, hjärtsvikt och vikten av immobilisering. Jag har lärt mig så mycket. Det är verkligen nyttigt att gå på föreläsning någon gång då och då för då orkar man verkligen lyssna och tar in det man hör.
Imorgon fortsätter föreläsningarna och avslutas med att vi får ett examensbevis. Bla står lungsjukdomar på schemat imorgon.
Dagen har passerat fort. Gabriel låg i snön och grät när jag hämtade honom. Förberedde mig på det värsta men lilla gubben har varit riktigt glad sedan vi kom hem. Bortsett från när jag och Maria var ute och gick. Gabriel fick åka pulka och vi skulle över en plogkarm. Pulkan välte och Gabriel fick snö i hela ansiktet. Promenaden var förstörd och vi skyndade hem.
Nu sover han så gott i sin säng. Min kropp vill göra detsamma men Greys anathomy är klockan 21 och det vill jag inte missa.

Föräldrauppfostran

Idag fick jag dra mig upp ur sängen 04.30. Gabriel ville inte sova mer trots att vi hade fredagsmys till 19.30 igår kväll. Jag skriver alltid när jag kliver upp. Vill bara poäntera att det känns bättre för jag vet att min kusin Linda sitter 100 mil härifrån och läser och tycker jätte synd om mig. Trots att det egentligen inte är det, för jag har, för det första valt det själv. För det andra så har jag fått den finaste gåvan i världen.

Jag läser nu massor med föräldraböcker för att bli en bättre mamma. Man får så stor förståelse för barnens beteende och får du mera tålamod själv. När jag var liten försökte mina föräldrar förbjuda mig att göra saker genom att bli arga eller hota. Jag klandrar dom inte. Dom visste helt enkelt inte bättre och det var så deras föräldrar uppfostrade dom.

Dock tror jag inte på en sådan uppfostringsmetod och därför söker jag efter en som jag kan tro på. Igår slog Gabriel mig i benet när jag inte orkade hålla honom i famnen medan jag lagade mat. Då gick vi till hans rum. Jag satte mig med honom på golvet och förklarade att han inte får slå mig, det gör ont. Nu får han säga förlåt till mamma innan vi går. Vi satt i 20 minuter på golvet. Han grinade och skrek. Ropade på pappa. Till slut sa jag att om du inte kan säga ordet förlåt så får du ge mig en kram och en puss istället. Det gjorde han direkt.

Det är så roligt att se att saker och ting fungerar. Allt handlar bara om den tid vi ger. Sen fick jag mig även en annan tankeställare: Vi uppfostrar inte våra barn för våran egen skull. Vi gör det för dom. För deras självkänsla och för att dom ska lära sig att fungera i världen. Och det är så sant. Och det är vad vi är skyldiga att göra.

Igår hade vi planeringsdag med jobbet på Sunderby folkhögskola. Vi fick frukost lunch och fika helt gratis. Förutom det hade vi en väldigt givande planeringsdag med diskussioner kring rutiner och vad vi ska förändra till det bättre. Eftersom att det flyttats en del på sjukhuset för att läkarutbildningen ska komma till hösten. Så våran avdelning har flyttats och många i personalen har slutat, vilket resulterat i att det är mycket nytt folk och en ny chef. Allt känns som en nystart och det är så roligt att vara del av något som ska förändras. Att få vara den som förändrar rutiner till det bättre.

På kvällen skulle några av oss på Far east i Boden och äta men jag orkade helt enkelt inte. Jag har blivit jätteförkyld och kan knappt andas.

Jag, Gabriel och Jan hade fredagsmys istället med ostkrokar och bolibompa.

Idag vet jag inte vad som bjuds. Eventuellt ska vi åka skridskor men vi får se om vi orkar att åka och bara andas genom munnen.

För någon vecka sedan var jag och Gabriel och hälsade på min vän Anna-Karin och hennes barn Ronja och Olivia. Gabriel älskade den lilla 4-månaders babyn. Vi åt god mat och snackade skit.

Anna-Karin är min gamla barndomsvän. Vi har så många fina minnen tillsammans. En underbar människa och vän.

Palliativ vård och begravning.

Det har varit en bra jobbhelg. Vi har hunnit med våra patienter gott och väl. Jag bjöd in en liten vovve på besök (strängt förbjudet). Men ibland måste man kringå regler för att göra en annan människa glad. Och lycka var precis det vi fick så om än bara för en kort stund.
Jag drog ut bilder från datorn på Gretchen, Nikolina och Gabriel och visade en annan patient. Bilderna fick patieten behålla för hon tyckte så mycket om att titta på dom.
Det är dom små sakerna som räknas.
Eftersom att jag jobbar på en palliativ vårdavdelning kan man inte undgå att fundera en del kring livet och döden. Vad betyder livet i en situation som denna? Ska man uppmuntra patienten att känna hopp, trots att sjukdomen inte längre går att bota? Ja, det ska man. Därför att hopp rymmer så mycket mer än ett orealistiskt hopp om att bli frisk (för det är orealistiskt på en avd. som denna). Hopp rymmer det förhållningssätt en människa har till framtiden, vederbörandes känsla av att vara värdefull och känsla av mening. För att även om man har en begränsad tid vill man ha ett mål. Har man inget mål upplever man hopplöshet. Min uppgift är att hjälpa patienten att hitta ett realistiskt mål och uppnå detta för att stärka känslan av värde och mening hos patienten.

Hoppet är något som vi helt enkelt har inom oss
eller saknar, det är en dimension i vår själ och
inte till sitt väsen beroende av några iakttagelser
av världen eller uppskattningar av situationen.
Hoppet är ingen prognostik...
Hopp är ju inte helt enkelt optimism.
Det är inte en övertygelse om att något kommer att
gå bra, det är visshet om att något har en mening-
utan hänsyn till hur det kommer att gå (Havel, 1987).

För ca två veckor sedan var vi på Jans farmor Ingrids begravning. Det var jättefint. Det var dock Jans ord för jag fick gå ut med Gabriel i bilen för att han var en skrikunge.

Sedan fikade vi i Gammelgårdens byagård. Det var god mat och god tårta. Det var så trevligt att träffa en stor del av Jans släkt samtidigt. Dock var det ju av tråkiga skäl. Men oftast så är det ju så, att begravningar är mötesplatsen för släkten. Åtminstone i min släkt.

På lördagen var vi ute och åkte skoter i Korpikå hela dagen.

Denna dag bjuder på tvätt och lek med min älskade son. Ikväll blir det Desperate housewifes med huvudet på Jans börstkorg.

Sjukt barn och trötthet.

Jag har varit så trött så trött sista tiden att jag inte orkat sätta mig framför datorn och blogga.
Idag har jag tagit hand om min sjuka son. Han vaknade skrikandes 05.00. Jag lyfter upp honom ur sängen och känner att han är varm som en kamin. Termometern visar 39.5 grader. Ger honom en supp. Panodil, välling, nappen och snutten. Sen somnar han om i våran säng. Men inte jag. Jag går upp och tar hand om hundarna. Tvättar och somnar sedan på soffan.
Gabriel vaknar vid 08-tiden. Är kinkig och vill bara sitta i famnen. Efter en timma lägger jag mig med honom i sängen. Han somnar bums och sover till halv tolv. När han vaknar är han i ett ännu större behov av sin mamma. Vi myser i soffan till jag måste åka på jobbet.
Kvällen har varit bra och ganska lugn. Jag har gett en dikt till en patient idag.

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest.

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att alltid komma längst
eller att alltid lyckas.

Att vara stark är
att leva livet som det är
gå igenom svåra perioder
och acceptera det
att falla till botten
slå sig hårt och alltid komma igen.

Uppsala.

Dagarna i Uppsala har varit underbara. Det har varit så roligt att vara med min tokiga kusin och prata skit och bara vara. I söndags var vi på IKEA. Shoppade lite och åt ikeas goda äppelkaka. Gabriel var mindre nöjd över att vara där, dock tyckte han att det var superkul att åka buss.

På måndagen åkte Linda till sin praktik. Jag är så stolt över att hon snart är färdig syrra. Hon har varit så duktig.

Jag och Gabriel sov, städade, diskade och lagade mat så att allt var färdigt till Linda kom hem. Tillsammans åt vi och sedan var det dags att bege sig in till stan.

Flygbussen gick 15.05 men var lite sen. Under färden fastnade bussen i en backe och höll inte på att ta sig upp. Som tur var så var vi ute i god tid.

När vi kommer till Arlanda har Gabriel slocknat i vagnen. Jag passar på att äta och handla mat till honom.

När vi droppat bagaget pch tagit oss till gaten får Gabriel äta och titta på flygplan. Han var så fascinerad.

När vi sitter och väntar ljuder högtalarna att vi kommer att få åka ett mindre plan. Vilket betydde att 25 stycken inte skulle komma med. Shit tänkte jag. Det går inte att vara här flera timmar till med grynet. Som tur var fick vi plats. Dock fick vi sitta en timma på planet innan det ens startade. Det var jobbigt och Gabriel var grinig. Bredvid oss satt en fransman som fick stå ut med både det ena och det andra.

När planet äntligen landar på Kallax blir vi mött av min far. Han skjutsar hem oss och vi somnar bums.

Igår var det städ och tvättdag. På kvällen såg jag och Maria på desperate housewifes och när eftertexten rullat färdigt la jag mig i sängen.

Lördagsmys.





IKEA.

Hemfärd.