En tung dag.

Igår var jag så trött att jag somnade klockan 19. Det är samma tid som Gabriel går och lägger sig. Men jag orkade inte vara vaken längre. Mina två första dagar på PAVA har varit hektiska. Trots det låga antalet patienter. Men gudarna ska veta att har man en sämre patient som har mycket smärta då har man dagen full. Sen ska jag inte försumma energin det tar från en själv att se någon ha ont och känna att man gör allt man kan men inget hjälper. Nåja, huvudsaken är väl iallafall ATT man gör allt man kan. Försöker jag tänka.

När jag sedan hämtar Gabriel på dagis möts jag av en unge med sur min som börjar kasta saker på mig. Min son. Jag vet inte varför han gör så. Kanske måse han visa sin ilska över att jag lämnat honom.

Igår berättade Jan att han fått erbjudande om att jobba i Afganistan. Han var väldigt exalterad över de stora summor pengar man tjänar på att vara där och det är väl bra. Men vi då?

Samtidigt vill man ju inte hindra sin kärlek från att utveckla sig själv. Men om han åker blir det jobbigt. Inte egentligen så mycket att vara själv. Det har jag vant mig vid med alla övningsdygn. Men att orka med livet och allt vad det innebär.

Trots en jobbig dag (för mig) badade Gabriel igår i sin badbalja. Nu har han börjat prata så mycket och går omkring och säger "bada" "bada" och då måste han ju såklart få göra det.