Solsemester.

Puh! Mycket att göra på jobbet ikväll men helt okej ändå när man jobbar med fina kollegor.
Vi har hunnit spendera 1 vecka på Teneriffa och en massa annat sedan jag skrev inlägget om min älskade hund Nikolina.
Teneriffa var underbart. Sol, bad och god mat. Att kunna softa och göra precis vad man vill var välbehövligt och jag kände mig utomordentligt pigg när vi kom hem. Gabbe badade ungefär 3000 gånger per dag. Var det inte i poolen på hotelltaket så var det i havet, oavsett var så var det underbart att se. Han var så glad och sken som en sol varje vaken minut.

När det gäller Nikolina så kan man väl sammanfatta det såhär: Man har inga rättigheter när ens hund blir ihjälbiten. Alla vänder sig emot dig och till slut känns det som om man får skylle sig själv för att man har en liten hund.
Jag har fått 38 svenska kronor av hundägarna som äger hunden som bet ihjäl Nikolina. 38 kronor för att deras hund berövade min hund livet. Det är ersättning för bensin. Jag är så fruktansvärt besviken över hur jag blivit behandlad. Jag är besviken och förvånad över hur man kan bete sig som hundägare när något sådant här händer. Jag kan inte förstå, hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte förstå hur man kan vara så okänslig och empatilös som de här hundägarna är.

Det var tur att vi hittade en resa. Bara att få komma bort en stund från all denna skit. När jag orkar ska jag ta kontakt med tidningen och få berättat min historia samt varna andra om hur verkligheten fungerar.

Bilder från solsemestern kommer sen!

Nikolina - alltid älskad Aldrig glömd.

Jag saknar dig mer och mer för var dag som går. Jag tänker på dig när jag och Gretchen går våra promenader som du alltid var delaktig i. Nu känns det som om jag skulle kunna göra vad som helst för att ha dig med trots att du ofta hamnade efter när du hittade spännande dofter. Jag blev oftast irriterad då för du var så långsam och ibland fick jag hämta dig när du bestämde dig för att ta en intressantare väg. Om jag vetat det jag vet nu hade jag alltid följt dig, för om vi gått den väg du valde den där ödesdigra dagen så kanske du hade levt idag.
Gretchen saknar dig också, speciellt när hon är nybadad för nu är det ingen som slickar henne torr. Hon lägger sig aldrig själv längre för du är inte där och värmer henne.
Jag vet att det känns såhär, jag har varit med om det förut, men aldrig på ett sånt fruktansvärt sätt. Det jag alltid varit rädd för har nu hänt och jag kan inte göra det annorlunda nu. Jag önskar bara att jag kunde få vara med dig en sista gång och få se dig utan plågor med svansen högt och kisande vackra ögon,  så som du var innan du blev överfallen. Jag skulle vilja att du ikväll, när jag går och lägger mig med en saknad som känns oändlig, kryper under täcket och lägger dig tillrätta i mina knäveck bara en sista gång.
Jag kommer aldrig glömma dig min vackra, trogna vän. Du har förgyllt mitt liv i nio år och du kommer att förgylla mina minnen för resten av mitt liv. Vila i frid älskade Nikolina.

Destination Malmö.

Ligger på en hård bänk på kallax flygplats. Av alla dagar på året så valde en fågel att flyga in i planet som jag skulle åka med så planet får ej starta. Nästa plan går 19:25. Men det går ju iaf fler plan.

Gabbe är i kalix. Hundar och kanin i norra svartbyn och jag har laddat batterierna. Nu ska gubbstrutten ur sjukhussängen och börja träna. Jag ska personligen se till att han kommer upp på benen för nu har han inte längre någon anledning att bara ligga. Senaste dagarna har blandats av ilska, oro, ledsamhet och till sist kraft till att ta tag i alltinf och hjälpa Gabbes far hem. Jag har fått ovärdelig hjälp av insatschefen och framförallt en kvinna på försvarshälsan som stöttat mig, lyssnat och hjälpt mig med flygbiljetter och hotell i malmö. Jag ska njuta av hotellnatten och frukost imorgonbitti sen ska jag till sjukhuset och då gäller non pardon.

Godis och spöken.

Planeringen för Gabriels kalas på söndag pågår för fullt. Igår bakades det och inhandlades godis, dricka med mera. Idag var vi på Godisarenan och hittade tallrikar, muggar och servetter med Spöktema, vilket blev en stor favorit. Det fanns även en önskan om att dekorera barnkalaset med ett skelett i plats, det blev dock ett nej. Betalar inte flera hundra kronor för ett benrangel. Det var ändå en nöjd gosse som lämnade affären.
Har läst tidningarna på nätet idag mellan alla nödvändiga bestyr och man blir verkligen arg/ledsen/bestört när man läser om händelsen som troligen diskuteras i många hem i Boden just nu. Jag känner verkligen med flickans föräldrar. Det måste vara en förälders värsta mardröm och det finns nog ingen som kan sätta ord på vad de känner just nu.
Jag hoppas verkligen flickan och föräldrarna får upprättelse. Det är så sorgligt det som händer nu. Hoppet om att hitta henne levande är nu släckt och det är väl på något sätt just det som får människan att leva vidare, när det finns hopp. Vad händer nu?

Ikväll blir det chokladbollsbak på Befälsvägen och kanske, om jag orkar, lite städning. Eller så struntar vi i det och sätter oss på bryggan nedanför huset. Jag är så nöjd med våran bostad. Lägenheten är stor och läget är perfekt. Promenadstråken med hundarna kan inte bli bättre än de är nu.
På söndag fyller min stora kärlek fem år. Tänk vad tiden går fort.

 

 

 

 

Long time..

Det var ett tag sedan jag var här nu. Det har hänt mycket sedan dess. Jan har varit i Afghanistan i snart 4 månader nu med undantag för 2 veckor hemma. Det har dock gått bra för oss här hemma. Jag och Gabriel har verkligen haft det så mysigt och roligt ändå. Särskilt när snön smält bort och vi kunnat gå längs med älven och i skogen med fina elljusspår alldeles bredvid vårat hus.
Kristihimmelfärdsdagen firade vi svärmors 60-årsdag i Korpikå. Dagen innan var vi i Haparanda och köpte möbler, småpynt, barnkläder och en och annan leksak.
Svärmors 60-årsdag firades i en stor kåta som N-G satt upp. Där inne grillades det och proppade magarna fulla med mat.
På eftermiddagen hade Gabbe lekt för länge i ett lerdike och det hade gått hål i stöveln så han var jätteblöt. Vi åt middag och la oss sedan i soffan och såg på barntv hela kvällen. Gabbe låg på magen och hundarna på vardera sida om benen. Vi hade verkligen en riktigt mysig kväll.
Sedan jobbade jag hela helgen och på söndagen ville inte Gabbe hem. Han ville hellre åka hem på måndag med farfar så det fick bli så, trots att jag längtade efter honom så det gjorde ont.
Hamstern har dött också. Det var stor sorg, en dag, sedan gick det över och i väntan på begravning ligger nu hamstern i frysen, för begravning måste en hamster få när det är en 4-åring som ägt honom.
Nu är det dags att gå tillbaka till jobbet igen..

Tillbaka till Pava.

Jobbade sista dagen på Sandens Vc i torsdags. Blev på onsdagen uppvaktad med presentkorg , tårtaoch framförallt ett personligt scrapbookingkort. Det värmde verklige n och det var med vemod jag lämnade in nycklar och tömde skåpet på torsdag innan jag gick hem. Jag har lärt mig mycket, kunskap som man har men sällan behöver plocka fram på en vårdavvdelning och därför behöver fräschas upp.
Igår var jag åter på den palliativa vårdavdelningen på SuS. Personalen är lite utbytt, nålar och slangar med mera på andra ställen men annarsvar det mesta sig likt förutom en sak: K kommer inte längre vandra där i korridoren med mig och det blev så påtagligt när jag stod där och en patient kallade mig Karin när jag kom in för att krama om henne efter all tid som gått. Hon kom ju såklart på sig själv men då påmindes jag om hur ofta patienter blandade ihop oss och hur roligt vi hade åt de

Kvällen löpte iallafall på i snabb takt. Det var många dropp och en sedering. Man kan säga att det var fullt upp och jag var dessutom extra eftersom att jag skulle ha intro. Men som på de flesta platser inom sjukvården är intro ett annat ord för " kasta sig in i verkligheten" och är det något man aldrig kan förutse så är det hur jobbtimmarna kommer att se ut när man jobbar med människor och det är väl kanske just det som är fascinerande med vårdyrket, att aldrig veta vad man möts av. Är det en hand som behöver få känna en annans eller är det aktiva medicinska insatser som behöver utföras, oavsett älskar jag mitt jobb trots att det är tungt ibland.

Det värsta är inte att ha mycket att göra, det värsta är när man träffar patienter som man bär med sig inombords, tänker, funderarar vad man skulle kunna göra för att göra livet lite lättare när det är som värst, blir dom för många får dom inte plats tillslut. Dom äter av en tills man inte vet var dom slutar och man själv börjar..för, til precis som doktorn sa till en patient igår så finns det en gräns för hur mycket man orkar se en människa lida och man tillslut i i ett samtal får ge alternativ som gör att mångas tillvaro vänds upp och ner.

Ett nytt år.

Snart är går år 2012 mot sitt slut och ett nytt inleds. Det är med vemod jag ser veckorna räknas ner mot min sambos avfärd till Afghanistan. Det kommer att bli tufft, men jag ska iaf gå ner i arbetstid, vilket kommer att göra det lättare för både Gabbe och mig.
Flytten till Befälsvägen börjar lida mot sitt slut, jag kan inte annat säga än att det är otroligt skönt. På onsdag är det besiktning av den gamla lägenheten och jag hoppas att besiktningsmannen inte är alltför hård.
Hela julen har bestått av att bära grejer från den gamla till den nya lägenheten. Jag fick inflammation i vänstra foten efter andra dagen, men med lite Pronaxen löste sig det också.
Nya lägenheten är på 5 rok. Mysiga rum med högt i tak. Jag har äntligen fått en egen walk-in-closet.
Julafton firade vi hos mina föräldrar. Pappa var tomte och lyckades förställa rösten ganska bra till en början men glömde nog bort det sedan för Gabbe tittade på mig och sa "Det är morfar bakom masken". Jag försökte tillsammans med alla andra förklara att morfar var ute och köpte tidningen men på kvällen säger Gabbe "Jag vet att ALLA försöker lura mig men jag VET att det var morfar bakom tomtemasken". Efter avslöjandet försökte jag lite fint släta över med att den riktiga tomten hade så mycket att göra så att han bad morfar vara "stand-in". Det funkade väl sådär..vi får väl se nästa år.
Idag jobbar jag på jouren, vi har det ganska lugnt och skönt, jag hoppas det håller i sig hela dagen så man orkar med lite nyårsfirande.
Gott nytt år till er alla och K, du och din familj är fortfarande i mina tankar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har det bra där du är nu.