Hundkapplöpning och busiga barn.

Förra söndagen var vi ju då på 40-årskalas. Det var god mat, trevligt sällskap och mycket att leka med för barnen. Både bra och dåliga saker. Gabriel hittade vi i bastun i full färd med att raka ansiktet med en rakhyvel. Men när den var gömd fanns det inte så mycket mera hyss att syssla med. Förutom att spruta vatten med vattenslangen. Vattnet gick ju dock att stänga av så det problemet löste sig snabbt.
Efter kalaset åkte vi till Korpikå och var där över helgen för att fixa i våran stuga. Det går bara framåt nu och snart kan vi sova våran första natt där.
I lördags var Per och Pernilla här. Vi drack vin, åt ost och kex och pratade till efter tolv. När dom gått slog jag och Jan på en film och kröp ner i sängen.
I söndags åkte vi med min far till Älvsbyn för att titta på hundkapplöpning. Det var många minnen som kom upp till ytan när vi var där. Jag har trots allt spenderat en stor del av mitt liv där då mina föräldrar hållt på med hundkapp under hela min uppväxt. När jag flyttade hemifrån vid 17-års ålder hade jag min egen greyhoundstik som jag fortsatte att tävla med. Dock var hon sista åren bara en väldigt fin sällskapshund då tidsbrist gjorde att jag la av med hundkapplöpningen.

I måndags var det jobb hela dagen. Jan har också börjat jobba efter typ åtta veckors semester. Det var alltså Gabriels första dag på dagis. Det hade dock gått jättebra. Igår lämnade jag honom på dagis. Där fick jag en snabb puss och sedan sa Gabbe "mamma, gå ifjån". Min älskade pojke börjar bli stor.

Igår kväll på jobbet började jag sortera och ordna upp i pärmarna som innehåller bruksanvisning och ordinationsblad till smärtpumparna. Det tog drygt en och en halv timma. Jag fick jobba med det i etapper då patienterna också behövde mig. Just nu är det relativt lugnt på avdelningen. Nästa vecka återgår vi till det antal platser vi har i vanliga fall, när det inte är semestertider. Det är också på förslag att utöka antalet PAVA-platser till nio stycken. Vi vet dock ej ännu hur det blir.

Den här dikten hittade jag bland mina gamla papper.

När dagen är ett mörker
blir natten dubbelt lång
då slutar solen lysa,
då tystnar fåglars sång.

Men någon mening kan nå in
från en omtänksam person
- liksom ljuset i en blick
som inte trappat tron.

Att någon bryr sig om en
när man inte längre vill
är just vad man behöver
för att orka lite till.