Träning och krokodiltårar.

Helgen har jag spenderat på Sunderby sjukhus. Har dock varit ganska trevligt med mina omtyckta arbetskamrater och för den delen patienter. Hela helgen har jag och syster Catharina försökt planera omflytten som skulle ske på måndag och vi tyckte att vi hade allt under kontroll. Men på måndag morgon är två patienter plötsligt mycket sämre än vad dom varit under helgen. Den ena med lunginflammation och snabbt stigande infektionsvärden, den andra började närma sig den oundvikliga döden med stormsteg. Och trots att en människa förväntas dö inom en begränsas tid är det massor vi ska göra när tiden är kommen. Smärtlindra, ångestdämpa, ge läkemedel mot slemmet som ofta samlas i svalget, motverka illamående. Det finns mediciner mot alla symtom men det finns inte alltid mediciner som gör en människa frisk.
Det var alltså en tuff dag igår. Jag var trött när jag tog vagnen och gick dom tre kilometerna enkel väg och hämtade Gabriel på dagis. Trots det åkte jag ändå och tränade spinning på kvällen.
Idag har jag varit med Gabriel på vårdcentralen. Gabbes mage blir liksom aldrig bättre. Han är alltid lös i magen, mer eller mindre. Dom tog ett stick i fingret för att få blod till ett laktosintoleransprov och Gabriel var riktigt duktig. Bara ett litet tjut sen var det bra. Värre var det när han skulle välja leksak och skulle ha en av varje. Då kom krokodiltårarna när vi lämnade labbet med endast ett suddgummi med en lastbil på.
Efter lunch vilan åkte vi och badade på badhuset. Nu ska vi snart äta sallad med min lillebror. Sedan ska jag åka och träna bodypump.

Hundkapplöpning och busiga barn.

Förra söndagen var vi ju då på 40-årskalas. Det var god mat, trevligt sällskap och mycket att leka med för barnen. Både bra och dåliga saker. Gabriel hittade vi i bastun i full färd med att raka ansiktet med en rakhyvel. Men när den var gömd fanns det inte så mycket mera hyss att syssla med. Förutom att spruta vatten med vattenslangen. Vattnet gick ju dock att stänga av så det problemet löste sig snabbt.
Efter kalaset åkte vi till Korpikå och var där över helgen för att fixa i våran stuga. Det går bara framåt nu och snart kan vi sova våran första natt där.
I lördags var Per och Pernilla här. Vi drack vin, åt ost och kex och pratade till efter tolv. När dom gått slog jag och Jan på en film och kröp ner i sängen.
I söndags åkte vi med min far till Älvsbyn för att titta på hundkapplöpning. Det var många minnen som kom upp till ytan när vi var där. Jag har trots allt spenderat en stor del av mitt liv där då mina föräldrar hållt på med hundkapp under hela min uppväxt. När jag flyttade hemifrån vid 17-års ålder hade jag min egen greyhoundstik som jag fortsatte att tävla med. Dock var hon sista åren bara en väldigt fin sällskapshund då tidsbrist gjorde att jag la av med hundkapplöpningen.

I måndags var det jobb hela dagen. Jan har också börjat jobba efter typ åtta veckors semester. Det var alltså Gabriels första dag på dagis. Det hade dock gått jättebra. Igår lämnade jag honom på dagis. Där fick jag en snabb puss och sedan sa Gabbe "mamma, gå ifjån". Min älskade pojke börjar bli stor.

Igår kväll på jobbet började jag sortera och ordna upp i pärmarna som innehåller bruksanvisning och ordinationsblad till smärtpumparna. Det tog drygt en och en halv timma. Jag fick jobba med det i etapper då patienterna också behövde mig. Just nu är det relativt lugnt på avdelningen. Nästa vecka återgår vi till det antal platser vi har i vanliga fall, när det inte är semestertider. Det är också på förslag att utöka antalet PAVA-platser till nio stycken. Vi vet dock ej ännu hur det blir.

Den här dikten hittade jag bland mina gamla papper.

När dagen är ett mörker
blir natten dubbelt lång
då slutar solen lysa,
då tystnar fåglars sång.

Men någon mening kan nå in
från en omtänksam person
- liksom ljuset i en blick
som inte trappat tron.

Att någon bryr sig om en
när man inte längre vill
är just vad man behöver
för att orka lite till.

Stugan är snart klar att bo i.

Klockan är 02.30 och jag sitter på den välbekanta sjuksköterskeexpeditionen på mitt jobb. Natten har susat förbi ovanligt lugnt. Jag jobbar med en sjuksköterska som heter Karin. Hon är absolut helt finemang. Med sig till jobbet hade hon bröd, keso, kiwi och melon som hon köpt för att VI skulle dela på det. Tänk så snäll och rar arbetskamrat jag har.
Denna vecka startade upp i Korpikå. Jag och Jan har äntligen kommit framåt i våran stugdröm. I köket finns nu bara köksbord, soffa och mysfotölj, som för övrig är placerad bredvid den varma mysiga öppna spisen. Den har vi dessutom hunnit elda i.
I tisdags hälsade vi på Gabriels farfar på jobbet. Sedan åkte vi till vitvattnets förskola och hämtade Dag och Stig.
På kvällen städade vi, eldade saker och drack vin i vår stuga. Stisse har också varit med och hjälpt till på ett hörn så han blev naturligtvis också delaktig i vinflaskan.
Irene har också hjälpt oss otroligt mycket. Och inte att förglömma är hennes välkomnande gästfrihet. Vi har ju trots allt spenderat större delen av sommaren i deras hem och man känner sig trots det alltid lika välkommen.
Igår myste jag med Gabriel framför tv:n innan jag var tvungen att sätta mig i bilen och bege mig till Boden. När jag kom hem skulle jag ju egentligen sova men jag var bara "tvungen" att sätta upp våra nya gardiner i köket, och putsa fönsterna, vilket för övrigt inte är gjort sedan förra våren.
När jag väl kommit i säng sov jag bara cirka en timma. Kunde inte sova mer så istället tog jag vovvarna med mig på en promenad tillsammans med Maria och Freja. När vi sedan kom hem var det dags att börja tvätta, och det var inte lite tvätt heller.
Innan jag åkte till jobbet svängde jag förbi mor och far för att hämta några mattor jag fått av mamma. Pappa blåste upp min pilatesboll så nu blir det att träna bort magfläsket.
Nu ska jag gå och koppla bort några infusioner och se så att alla patienter sover gott.