Linns dagar.: Vällingpulver och kärlek.

Jag har varit ledig i två dagar nu och det har varit underbart skönt. I måndags hade jag så mycket att göra och när jag gick hem kändes det som om hälften var kvar. Det känns aldrig bra att åka hem då, men ibland måste man för att orka med det som är kvar när dagen är slut.

Jag har alltid haft svårt för att lämna över till någon annan. Jag vill hinna allt själv och lite till. Dock är verkligheten sådan att man inte gör det.

Igår var jag, Gabriel och hundarna och hälsade på en patient till mig. När denna människa var hos oss var ångest och oro ett ständigt hot. Den ena ångestdämpande tabletten efter den andra. På grund av att tiden inte alltid fanns till för att prata. Jag har märkt att ett lugn sprider sig över patienter som får känna att de betyder något. Att dom inte bara ligger på ett sjukhus där personalen vårdar för att tjäna sitt uppehälle, utan är på en plats där människor runt i kring faktiskt bryr sig. För vi måste bry oss om varandra.

När dagen D kom och det var dags för flytt för denna rara person lovade jag att ta med mina hundar och hälsa på. Det var trots allt det minsta jag kunde göra, att ge min tid för en stund.

Att göra någon glad och känna sig betydelsefull. Besöket var lyckat och jag lovade att komma igen, då bara med vovvarna då Gabriel inte kunde hålla sig från att skjuta i rullstolen och prata lite opassande högt.

Sedan tog vi cykeln hem och gick på bageriet. Där köpte vi 5 stycken krämbullar. På vägen hem skickade jag ett sms till Maria och frågade om hon var sugen på fika. 5 minuter senare sitter vi vid vårat köksbord och trycker i oss krämbulla. Mums vad gott det var.

Idag har varit min reinkarnationsdag. Gabriel har fått vara på dagis i 3 timmar efter att han sagt tio gånger att han vill "Åka dagis". Då passade jag på att ligga i sängen. Det var så underbart skönt.

Ikväll när Gabriel badade så ville han inte kliva upp. Han la sig ned i badbaljan och sa "Sova, gonatt".