Ett nytt år.

Snart är går år 2012 mot sitt slut och ett nytt inleds. Det är med vemod jag ser veckorna räknas ner mot min sambos avfärd till Afghanistan. Det kommer att bli tufft, men jag ska iaf gå ner i arbetstid, vilket kommer att göra det lättare för både Gabbe och mig.
Flytten till Befälsvägen börjar lida mot sitt slut, jag kan inte annat säga än att det är otroligt skönt. På onsdag är det besiktning av den gamla lägenheten och jag hoppas att besiktningsmannen inte är alltför hård.
Hela julen har bestått av att bära grejer från den gamla till den nya lägenheten. Jag fick inflammation i vänstra foten efter andra dagen, men med lite Pronaxen löste sig det också.
Nya lägenheten är på 5 rok. Mysiga rum med högt i tak. Jag har äntligen fått en egen walk-in-closet.
Julafton firade vi hos mina föräldrar. Pappa var tomte och lyckades förställa rösten ganska bra till en början men glömde nog bort det sedan för Gabbe tittade på mig och sa "Det är morfar bakom masken". Jag försökte tillsammans med alla andra förklara att morfar var ute och köpte tidningen men på kvällen säger Gabbe "Jag vet att ALLA försöker lura mig men jag VET att det var morfar bakom tomtemasken". Efter avslöjandet försökte jag lite fint släta över med att den riktiga tomten hade så mycket att göra så att han bad morfar vara "stand-in". Det funkade väl sådär..vi får väl se nästa år.
Idag jobbar jag på jouren, vi har det ganska lugnt och skönt, jag hoppas det håller i sig hela dagen så man orkar med lite nyårsfirande.
Gott nytt år till er alla och K, du och din familj är fortfarande i mina tankar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har det bra där du är nu.

Sorg och smärta.

Det har varit en lång och tung vecka. På söndag eftermiddag hände något ofattbart. En underbar kollega och vän lämnade livet alldeles för tidigt på ett fruktansvärt sätt. Hon hade jobbat hela helgen på en arbetsplats som jag lämnat bakom mig för en tid sedan.
På vägen hem händer något som egentligen bara du K vet. Krocken med bussen blev våldsam och du hade inte en chans. Bilen började brinna. Det gör så ont att tänka dig där, mitt i ett inferno där katastrofen är ett faktum.
Det är så svårt att förstå och ta in att du plötsligt ryckts bort. Någonstans så hoppas och tror jag trots allt att du fortfarande går omkring i sjukhuskorridoren, stannar till en stund hos någon ledsen och ensam patient. Du var sådan, såg vilka som behövde dig och du gav dem allt och lite till.
Idag var det minnesstund i sjukhuskyrkan. Din familj var där, jag tyckte det var stort att de orkade komma. Jag gick fram och gav din syster, bror, mamma, pappa och sambo en kram, hoppades att jag överförde någon sorts styrka som jag egentligen inte har, bara något som kan lindra deras smärta.
Sorgen är så mycket starkare när en ung människa dör. Det är så orättvist, så fel, att ett liv som varat så kort tid avslutas. Du skulle egentligen vara här i många år till. Du hade en framtid som var ljusare än många andras.
Jag har varit ganska skonad från sorger fram till nu. Det är naturligt att gamla människor dör, man är ledsen men vet någonstans att de levt ett liv med allt vad det innebär och tiden var inne. I sorgen är det en tröst. Men i sorgen jag känner nu finns ingen tröst, det finns bara en konstant molande smärta som jag vet lättar med tiden men som just nu känns överväldigande.
Finaste underbaraste K vila i frid. Mina varmaste tankar går till din familj och så klart din fina hund som tappat den bästa matte man kan ha.

Det är tid för en lång resa

en färd till ett annat land

ett land som finns i vårt inre

osynligt och utan band

Där är ljuset ett sätt att leva

ett smycke är mörkret där

och det största berget man har att bestiga

är att lämna sin egen värld

-Bo Setterlind