Julfest och annat.

Veckorna som gått har varit påfrestande både fysiskt och psykiskt. Förr förra helgen var jag i arbetets tjänst. Det var relativt lugnt med patienter men vi hade två stycken svårt sjuka som tog mycket tid. Tiden gick åt omvårdnad av både patient och anhöriga. Och den ena familjen kommer jag aldrig att glömma. Jag glömmer aldrig ångesten, som till och med kändes i mitt bröst likt en snara som väntar på att dras åt, tårarna gick inte att räkna det var floder, orden var så sorgsna. När denna patient dog var jag där tillsammans med anhöriga. Scenen som utspelade sig var så fruktansvärt sorgsen, det gör ont i mig när jag ser det framför mig. Jag hade en klump i halsen när jag stod därinne och varsamt strök barnet över ryggen.
Jag heter Linn och jag är sjuksköterska. Jag ska förhålla mig professionell i mitt arbete. Jag höll tillbaka mina tårar när anhörigas tårar föll, men när jag blev ensam så kom mina. Men det var en lättnad, det var som att släppa på ett bälte som suttit alldeles för hårt under en lång tid. Jag gråter sällan, för jag har inte så ofta något att gråta över, jag har ett bra liv. Men andras lidande kan i vissa fall få mig att gråta outhärdligt.
Dottern frågade mig innan detta hände ”Hur står du ut att vara här? Hur står du ut med detta jobb?”. Jag svarade direkt för mitt svar var självklart. Jag sa ”När jag sitter här tillsammans med er så skulle jag kunna gråta med er, jag känner eran ångest och smärta, det fyller hela rummet, men jag måste vara professionell och det är eran sorg. Jag använder helt enkelt min ena hjärnhalva till att ta hand om eran familj och min andra hjärnhalva till att tänka på min egen, hur bra jag har det, och att min 2-årige son i detta nu sitter hemma och väntar på mig och att vi ska läsa en god natt saga ikväll.
Allt kommer från mitt hjärta. Jag är fortfarande tagen av denna bedrövelse och kan fortfarande gråta när jag tänker på det. På tisdag ska jag få ha ett samtal med våra underbara PRT-sköterskor. Jag behöver prata, jag känner det.
Familjen var jättenöjd med våran vård. Vi fick högsta betyg. Livet går vidare men för vissa, och i slutändan alla, finns det sår som aldrig läker, det bildas en skorpa som sedan rivs upp av ett minne, men man lär sig i slutändan att hantera sorgen med dom vackra minnen man har.
Jag tycker om mitt jobb för att jag vet att jag gör skillnad för de stackars människor som fått sin dödsdom. Jag vet att jag gör det jag kan för att få tillvaron en smula bättre. Men ibland kommer man för nära och sorgen blir ens egen. Min kollega sa till mig ”Du skulle behöva en sköld Linn”.

Efter denna svåra händelse spenderade jag mycket tid med min son. Vi badade flera gånger på badhuset. Bakade pepparkakor, ritade, målade, åkte pulka och bara var.
I tisdags var det julfest på dagis. Jag ordnade presenter till fröknarna och bakade långpannekaka och chokladbollar. Tomten kom med paket till barnen och Gabriel blev exalterad över traktorn som var i hans paket.
I fredags var vi hela familjen och badade. Jag har lärt Gabriel att kasta sig i vattnet från kanten så nu vill han göra det hela tiden. Det är jätteroligt.
Igår jobbade jag, så även idag. Igår efter jobbet fick jag dock göra något roligt vilket var att åka på Emils kalas. Vi åt köttsoppa och fikade gott fika. Jag och Gabriel dansade.
Jag somnade vid 21-tiden igår och vaknade 9 idag. Det var underbart att få sovmorgon men jag saknar min älskade familj.

60-årskalas.

Helgen som passerat var vi på 60-årskalas. Det var min mor som fyllde år, vi firade henne på måndagen den 22 november men kalaset blev på lördagen. Av oss fick hon en jättefin ring i vitt guld och jag hade gjort ett scrapbooking album. På måndagskvällen tog mamma fram sin vigselring och tyckte att jag skulle ha den på mig för den är för liten för henne. Jag blev jätteglad och bär den jämt. Igår frågade en tjej om jag och min sambo var gifta...
Hur som helst så var lördagen väldigt trevlig. Mammas syskon var där och det kändes roligt att få träffa alla då vi tyvärr gör det så sällan. Både roliga och tråkiga minnen kom på tal, men så är ju livet, ibland superkul, ibland så trist att man vill dra kudden över huvudet och sova i oändlighet.
Gabriel lekte med kusin Hjalmar som tillsammans med Rikards tjej Isabell var till stor hjälp för oss genom att kontrollera att våran lilla två-åring inte rev hela huset.
Jag blev full på vitt vin, och de andra blev också fulla men det var en skön stämning. Jag, Gabriel ocj Jan avslutade dock kvällen vid 21-tiden då Gabriel var så trött att han nästan somnade i famnen på sin pappa.
Söndag och första advent. Vi promenerade på stan och träffade massor med tomtar och faktiskt några andra djur som inte riktigt hörde dit kändes det som. Gabriel fick en julklapp av tomten och jag fick betala 500kr förr ett scrapbookingalbum och några papper. Inne på affären träffade vi mamma, moster Kerstin och Moster Maria. Mamma tyckte som vanligt att jag var ganska knäpp. Men hon gillade minsann sitt album jag gjort åt henne. Lilla mamma.
Mormor har kommit hem från sjukhuset där hon legat för en misstänkt TIA-attack. Eller hem är fel att säga hon är nu på ett korttidsboende. Hon klarar sig inte hemma mer och detta känns väldigt jobbigt att veta att hon ligger på sängen i sitt spartanskt möblerade rum och räknar sina dagar. Jag ska försöka hinna med att hälsa på henne under helgen om jag hinner efter alla arbetspass.
Jag har börjat fundera på att läsa vidare till barnsjuksköterska. Barn är underbara, levande, läkande. Jag har alltid funderat i dom banorna men nu, efter många månaders tungt slit på avdelningen som inte verkar ge med sig så kommer tankarna på plugg att bli alltmer närvarande. Jag trivs inom den palliativa vården, det gör jag verkligen. Men jag orkar inte med mitt arbete när jag äter frukost 05.30, inte hinner fika vid 9.30 och missar dessutom lunchen för att det händer alldeles för mycket då för att man ska kunna gå iväg. I tisdags åt jag ett smörgåsrån när jag var påväg ner till apoteket för att hämta en smärtkassett till en deltecpump. Då var jag så hungrig och så kissnödig att min blåsa höll på att sprängas.
När jag kom till avdelningen möttes jag av oroliga anhöriga som är i behov av stöd och att få svar på sina frågor. Jag sätter mig då lugnt ner på stolen och går igenom samtalet, utan stress,för om man försöker stressa en människa i sorg blir samtalet aldrig färdigt.
Jag lider med alla som behöver se sina anhöriga ha ont, ha ångest, må illa, bli psykiskt nedbrutna när dom kroppsliga funktionerna slutar fungera. Jag lider men jag håller mej samlad för om jag bryter ihop av att se allt lidande vem ska ta hand om dom då?

Sist men inte minst vill jag säga att min son och min sambo är underbara. Det är underbart att vara en familj som julpyntar tillsammans, att ha en son som gör hyss men också som ger en massa kärlek. Jag älskar er båda.