Jag saknar dig mer och mer för var dag som går. Jag tänker på dig när jag och Gretchen går våra promenader som du alltid var delaktig i. Nu känns det som om jag skulle kunna göra vad som helst för att ha dig med trots att du ofta hamnade efter när du hittade spännande dofter. Jag blev oftast irriterad då för du var så långsam och ibland fick jag hämta dig när du bestämde dig för att ta en intressantare väg. Om jag vetat det jag vet nu hade jag alltid följt dig, för om vi gått den väg du valde den där ödesdigra dagen så kanske du hade levt idag.
Gretchen saknar dig också, speciellt när hon är nybadad för nu är det ingen som slickar henne torr. Hon lägger sig aldrig själv längre för du är inte där och värmer henne.
Jag vet att det känns såhär, jag har varit med om det förut, men aldrig på ett sånt fruktansvärt sätt. Det jag alltid varit rädd för har nu hänt och jag kan inte göra det annorlunda nu. Jag önskar bara att jag kunde få vara med dig en sista gång och få se dig utan plågor med svansen högt och kisande vackra ögon, så som du var innan du blev överfallen. Jag skulle vilja att du ikväll, när jag går och lägger mig med en saknad som känns oändlig, kryper under täcket och lägger dig tillrätta i mina knäveck bara en sista gång.
Jag kommer aldrig glömma dig min vackra, trogna vän. Du har förgyllt mitt liv i nio år och du kommer att förgylla mina minnen för resten av mitt liv. Vila i frid älskade Nikolina.
