Igår var jag åter på den palliativa vårdavdelningen på SuS. Personalen är lite utbytt, nålar och slangar med mera på andra ställen men annarsvar det mesta sig likt förutom en sak: K kommer inte längre vandra där i korridoren med mig och det blev så påtagligt när jag stod där och en patient kallade mig Karin när jag kom in för att krama om henne efter all tid som gått. Hon kom ju såklart på sig själv men då påmindes jag om hur ofta patienter blandade ihop oss och hur roligt vi hade åt de
Kvällen löpte iallafall på i snabb takt. Det var många dropp och en sedering. Man kan säga att det var fullt upp och jag var dessutom extra eftersom att jag skulle ha intro. Men som på de flesta platser inom sjukvården är intro ett annat ord för " kasta sig in i verkligheten" och är det något man aldrig kan förutse så är det hur jobbtimmarna kommer att se ut när man jobbar med människor och det är väl kanske just det som är fascinerande med vårdyrket, att aldrig veta vad man möts av. Är det en hand som behöver få känna en annans eller är det aktiva medicinska insatser som behöver utföras, oavsett älskar jag mitt jobb trots att det är tungt ibland.
Det värsta är inte att ha mycket att göra, det värsta är när man träffar patienter som man bär med sig inombords, tänker, funderarar vad man skulle kunna göra för att göra livet lite lättare när det är som värst, blir dom för många får dom inte plats tillslut. Dom äter av en tills man inte vet var dom slutar och man själv börjar..för, til precis som doktorn sa till en patient igår så finns det en gräns för hur mycket man orkar se en människa lida och man tillslut i i ett samtal får ge alternativ som gör att mångas tillvaro vänds upp och ner.
