Tragedi.

Oj sommaren har verkligen flygit sin kos och för mig känns det som om den aldrig riktigt kom. Det var skönt att vara ledig några veckor men som vanligt går de lediga veckorna fort. Nu är snart september slut. Mormor fyllde 90 år, jag 28. Jag har upptäckt hur jobbigt det är att jobba heltid med den finaste 4-åringen som alltid vill ha min uppmärksamhet. Just nu skulle jag vilja jobba betydligt mindre men ha lika betalt. Jobbade en natt på Jouren, eller man jobbar 16-02 sedan är det beredskap 02-08. Det var riktigt roligt och spännande. Jag jobbar helt själv ute i kolsvarta mörkret. Nästa helg ska jag också jobba en sådan tur, sedan ska vi på bröllop. Förra söndagen var jag med om den värsta av händelse hittils och jag insåg plötsligt hur skört livet är. På en sekund kan allt förändras och hade denna förändring kvarstått hade jag nog ramlat ner i ett avgrundsdjupt hål och aldrig kommit upp igen. Gabriel satt i sängen och såg på tv. Jag hade dragit fram sängen från väggen för att jag skulle vända den. När jag vänder ryggen till hoppar han i sängen och troligtvis trasslar in sig i täcket, jag hann inte se det, jag såg bara när han flög in i sänggaveln med bröstkorgen. Skrik och gråt, sen blev det tyst. Ansiktet blev blått, ögonen rullade runt och Gabriel slutade andas. Jag fick ingen kontakt med honom. Under sekunderna, som i min värld kändes som minuter, snurrade paniken i mitt huvud. Hur var det man gjorde hjärt- och lungräddning på barn? Skulle man bara använda fingrarna? Eller är han tillräckligt stor nu för att komprimera med händerna? Vad ska jag göra? Jag försökte hålla mig lugn, ge honom en chans att hämta sig, men det är svårt när man tror att man håller på att förlora det käraste och bästa man har, för jag trodde verkligen det. När han började andas och öppnade ögonen ringde jag 112. Ambulansen kom på bara några minuter. Då började färgen i ansiktet komma tillbaka och han protesterade högljutt att jag minsann inte skulle ringa efter ambulansen. Efter många om och men fick de klämma lite på mage och revben samt lyssna på lungorna. Till synes var inget fel och eftersom att Gabriel var upprörd över att de kom okända personer och att det är ännu fler okända personer på SuS bestämde vi att stanna hemma så att jag kunde observera honom i hans vanliga miljön. Vi var lite oroliga att smällen skadat mjälten då den ligger så oskyddad på barn. Allt gick dock bra. Gabbe fortsatte busa så vi åkte ut till mor och far där han lekte hela kvällen. Dagen därpå vabbade jag, vågade inte lämna bort honom dagen efter. Flera dagar efter den händelsen sov jag dåligt. Vaknade av mardrömmar och tappade aptiten. På onsdagen blev mormor dålig. Åt inte och drack inte, bara sov. Jag gick från jobbet och satt där några timmar, där och då trodde jag inte att hon hade många dagar kvar. Hon låg där i sängen och jag försökte hålla hennes hand i min. Någonstans hoppas jag att hon får slippa, hon har aldrig velat ligga så som hon gör nu, hjälplös och beroende av andra. Snart är det dags att cykla hem. Jag är ofantligt trött idag och det ska bli så mysigt att krypa ner i den lilla sängen som är fylld av mjukdjur och pussa på min sovande, vackra pojke.